Med väskan packad tog jag tåget i lördags förmiddag.
En halvtimmes tågresa senare klev jag av på Stockholms central och mötte upp min fina kompis, som kommit med buss från Dalarna strax innan.
Vi gick i affärer, vi letade efter lediga platser att luncha på, vilket inte var lätt... Man tycker att Stockholm har en hel del ställen att äta på, men Stockholm har ju en hel del folk också ;) Till sist hittade vi ett par lediga platser som vi slog till på. Men döm om vår förvåning när vi önskade ett glas prosecco till fisk/skaldjursgrytan och blev ombeddda att gå till en annan kassa/avdelning för att köpa det. Trots att det stod med på menytavlan ovanför disken, med pris och allt! Inte orkade vi köa och låta grytan kallna, det fick bli vatten ;)
Vi traskade vidare och spanade i affärer, gjorde några enstaka små inköp och så slog vi oss ner på ett ställe och fick äntligen vårt glas prosecco! ;) Det tyckte vi att vi var väl värda då. Vi satt där och småpratade om allt som hör livet till. Riktigt trevligt!
Efter ett glas rosa bubbel på hotellet och lite tillfixningar av smink, hår och kläder så promenerade vi upp till Gamla Stan där vi hade bokat bord för middag. Glada och lite upprymda klev vi in och blev visade till vårt bord. Det var väl kanske inte någon "wow-upplevelse" direkt, med själva miljön... Men, men.. vi fick in menyn och jag som är lite "hamburgerfrälst" beställde en hamburgare som jag bad att få välstekt. Min kompis beställde lammytterfilé. Till detta tog vi in en flaska rött. Vinet serverades och det var gott, lagom tempererat för vår smak och vi smuttade lite på det, tills maten kom...
Jag satte kniven och skar i min burgare och blev riktigt besviken. Jag hade bett om V Ä L S T E K T och den var istället alldeles R O S A!!! Inte blev det bättre när jag tittade på min kompis tallrik och såg några brända rotsaker (eller vad det var) och en helskrumpen korv, som var tillbehör till hennes lamm... Alltså det såg inte kul ut...
Med lunchens bestyr i bakhuvudet kunde jag inte hålla mig för skratt, nej det är sant jag började faktiskt fnissa åt eländet, fast jag försökte låta bli. Jag sa naturligtvis till om min burgare, och fick ett - "Ursäkta, men missade de det i köket?!". Hamburgaren åkte in i ugnen en stund och kom tillbaka. Resultatet blev en mindre rosa burgare och brända bacon på toppen. Osten uppepå hade svettats lite till...
Min kompis, saknade någon slags crème som stod med på menyn, på sin tallrik och ställde frågan till servitrisen om det inte skulle vara en sås eller något på hennes lamm? - "Jo, det är den där runtom" fick hon till svar.
-"Jaha, det var en sky" säger min kompis lite torrt men ändå med glimten i ögat. Det ställs ner en liten sås-snipa med extra sås/sky vid hennes tallrik, utan kommentar... Sen så reser min kompis sig upp går fram till disken hugger tag i en meny, och säger - "jag måste f-n veta vad jag har beställt" Jag skrattar så det kommer tårar i mina ögon vid det här laget... Situationen är så... absurd.
Det skulle vara en salvia-och vitlökscreme till hennes mat och den får hon när hon påtalar detta. Servitrisen (den stackaren, det var ju inte hennes fel?) ursäktar det hela med att de haft fullt upp i köket denna kväll, det har varit flera stora sällskap på plats. Jojo... det ska väl kanske inte vi behöva lida för. Eller...? ;) Ska tilläggas att när vi sitter där, är det otroligt lugnt med folk... Så kanske borde det lugnat ner sig i köket också? ;) En man ur personalen kommer fram till vårt bord och erbjuder oss valfri dessert och kaffe som plåster på såren.
Det var första gången jag ätit en kall crème brulee utan den där knäckiga ytan... Man kan ju tro att hela kvällen var förstörd i och med denna mindre lyckade middag. Men vi skrattade gott åt eländet och vinet var ju bra i alla fall...
Men inte sjutton skrattade jag när jag igår eftermiddag/kväll efter att ha kommit hem började må illa och blev ordentligt magsjuk, eller som jag kanske mer tror "matförgiftad"? Den där burgaren (som inte ens var god) gjorde sig påmind... Urk... Jag vet ju inte helt säkert förstås, om det är den som är boven i dramat, men jag kommer definitivt inte äta mer på det där stället, det vet jag med all säkerhet!
Det blev ingen rolig natt inte (trodde ett tag att jag skulle dö, att ansiktet skulle spricka, halsen sprängas, och magen explodera) och nu ligger jag här med ett öga som är ordentligt rött på ena vitan, efter ett rejält sprucket blodkärl och lever än så länge på vätske-ersättning...
Kanske skulle vi inte skrattat där, åt maten? Kanske var det synden som straffade sig själv för mig? ;)
Maria
