Bortskämd? Är jag bortskämd? Vad innebär bortskämd? Jag har funderat lite på detta ett tag nu och tänkte att jag skulle ventilera det.
För en liten tid sedan fick jag en kommentar på min instagram, som var relaterat till mitt blogginlägg som jag hade skrivit på vår bröllopsdag. Blogginlägget handlade kort sagt om att Mannen i mitt liv kanske inte är den mest romantiska och kommer med blommor och sånt speciellt ofta, annat än när det är högtidsdagar.
Jag nämnde också att jag hade läst att en bekant fick blommor varje vecka av sin man, och att jag först tänkt att det hade ju varit trevligt att även Mannen i mitt liv gav mig det... men jag landade ändå i att han ändå ger mig "min dag" i och med att jag fått förmånen att vara hemmafru. Tacksam!
I denna kommentar på instagram dök ordet "bortskämd" upp, då personen ifråga skrev att hen hade läst inlägget om att bli bortskämd... Jag hade egentligen inte alls själv använt ordet bortskämd någon gång i inlägget, men tydligen signalerade inlägget att jag var bortskämd...? Eller om jag önskade att bli bortskämd? Denna instagram-kommentar fortsatte med "alla har vi olika sätt att se på det" ...."hus på Smögen och i Fjällen, vem behöver blommor då"
Det var grattishälsningar, glada gubbar och kram-emoji så det var säkert inte menat som kritik, denna kommentar. Jag tog inte illa upp heller, jag bemötte den med att "hålla med" och poängtera att det var tiden jag tyckte var mest värt att få.
Hur det än var, så började jag i alla fall tänka lite runt detta med att vara bortskämd och vad är bortskämd, och är det positivt eller är det negativt? Och visst har vi väl olika sätt att se på det? Både om vi tycker att det är positivt eller negativt , men även vad vi klassar som bortskämd. Intressant, tycker jag.
Jag kom att tänka på att jag fick en annan kommentar på min instagram, för ganska länge sedan. Jag minns inte riktigt vad det var för foto och vad jag hade skrivit, men jag har för mig att det var något med Champagne på bilden... Det var en fredagkväll, minns jag i alla fall ganska väl. Jag fick i alla fall lite kritik från någon som ansåg att det var svårt att hänga med i vårt sätt att leva. Denna människa undrade hur vi hade råd att leva som vi gör. Dennes man hade varit egen företagare och var numera konsult och den här människan hade själv studerat på universitet, men de hade inte råd att leva som oss... hur gjorde vi???
När jag fick den kommentaren, tyckte jag att den var lite... märklig... vad vet den människan om vår ekonomi, tänkte jag. Jag besvarade lite kort med en vänlig ton att vi gjort våra val i livet, kämpat, vågat, satsat och att det nu hade "gett skörd"... För det är ju så det är. Kanske tyckte människan bakom kommentaren att den var lite märklig, själv... för dagen efter var den borttagen. Tyckte även den människan att vi var bortskämda undrar jag...?
Vi har verkligen inte fått något gratis här i livet. Vi var rätt "fattiga" när de äldsta döttrarna föddes, Mannen i mitt liv studerade på högskola efter att företaget han hade jobbat på gått i konkurs och jag blev sjukskriven tidigt i min graviditet. Det var bara till att bita ihop och kämpa, vända och vrida på varenda krona. Det var inte tal om Champagne då inte ;) Nej, inte ens en köpepizza fanns det utrymme för.
Åren har rullat på och Mannen i mitt liv jobbade borta under flera år när barnen var små, eftersom det var dåligt med jobb i Dalarna. Han veckopendlade både till Gävle och sedan till Uppsala från den lilla Dalarna-orten Ludvika, där vi bodde då. Jag var mer eller mindre en ensamstående mamma med fyra barn (tre från början, men skaran utökades med en dotter till under de där åren) från måndag morgon kl 4:30 till Fredag kväll kl 18:30... Jag lovar att man inte känner sig speciellt "bortskämd" då.
Efter några år tröttnade vi på det där livet, som inte var det ultimata sättet att leva på när man är en småbarnsfamilj. Vi sålde vårt söta lilla 30:talshus och ryckte upp hela familjen från den trygghet som vi hade med mor- och farföräldrar på nära håll. De två äldsta döttrarna hade hunnit gå sin första termin i första klass när de fick börja i en ny skola 20 mil bort från sina kompisar.
Det var ett val som vi tyckte att vi var tvungna att göra, alternativen att bo kvar och fortsätta som innan var inget alternativ längre. Idag ångrar vi absolut inte det valet! Vi har utvecklats positivt, det har gett oss flera möjligheter i livet och vi har fortsatt satsat och vågat göra olika val.
Mannen i mitt liv har jobbat hårt på sitt jobb och jag har backat upp och gjort det möjligt med att ta ett större ansvar för barn och hem. Ett val vi gjort tillsammans och jag har aldrig varit någon "karriärsmänniska", så det är ingen uppoffring från min sida. Vi har kämpat hårt, på olika sätt. Tillsammans!
Prioriteringar, satsningar och vårt mod har gett utdelning och vi lever inte samma fattiga liv som när barnen var små. Det fanns gånger då jag hade smått ångest över att vi inte hade råd att spara hela barnbidraget åt våra barn, vilket vissa gjorde. Vi hade inte ens råd att spara i närheten av hälften... Den där ångesten är bara ett minne blott, vi har kunnat hjälpa alla våra barn ändå när det varit dags för körkort, bostad, bil, häst...
Så... är våra barn bortskämda? Har de fått allt? Nej, de har verkligen inte fått allt. Det är ju främst de senaste åren vi haft ekonomi att ställa upp med större summor. Men de har alltid fått massor av kärlek och mycket tid och uppmärksamhet. DET har vi alltid skämt bort dem med...
Jag då, är jag bortskämd? Ja, jag kanske är det i någons ögon? Jag kanske i alla fall kan känna att Mannen i mitt liv skämmer bort mig ibland... eller jag skulle nog kanske mera säga att han ställer upp på mig...med att supporta mitt sy-intresse med nya symaskiner till exempel.
Men jag ser det aldrig som någon självklarhet att han ska "skämma bort mig" och jag är enormt tacksam över allt jag har, allt jag får. Jag tycker nog faktiskt att jag är värd det också... Viktigast är ändå att jag känner att han älskar mig.
Själv tycker jag att det är huvudsaken att man är tacksam och ödmjuk inför det andra ser som saker man är bortskämd med. Som huset i fjällen och på kusten, till exempel... Så tacksam över dem. Vi har som sagt kämpat och satsat och gjort det möjligt att göra dessa investeringar så jag kanske inte ser det som att jag är bortskämd med att ha dessa ställen.
Men det finns säkert fler som tycker att jag är bortskämd och det kommer säkert dyka upp fler som undrar hur vi har råd att leva som vi gör... jag vet hur det ligger till i alla fall, och jag skäms inte för det heller.
Hur tänker ni kring ordet "bortskämd"? Jag vill gärna höra era tankar och åsikter! Bilderna i inlägget har egentligen inget direkt med texten att göra, annat än att de är tagna runt vårt hus på kusten ;)
Maria
