Första kusinmatchningen

 

Jag har precis gjort klart det sista på kusin-matchningen jag sytt till alla barnbarnen. Har alldeles nyss tryckt fast tio tryckknappar och därmed är alla plaggen helt klara. 

Jag har sytt på detta lite då och då under de senaste två veckorna. Jag ville testa lite "nya" tekniker/detaljer, eller i alla fall göra sånt som jag inte gjort speciellt ofta och inte på många år... 

Som knappslåarna på de äldsta Lillprinsarnas tröjor. Jag ville göra dem lite mer arbetade och tänkte att jag samtidigt kunde träna på just det där med knappslå... Jag har nog inte sytt sådana sedan början av 90-talet då jag sydde "farfarströjor" (Minns ni de? De där ribbade tröjorna med kort eller lång ärm, och en "farfarsknäppning" med knappslå?) till Mannen i mitt liv och mig själv. Likadana vita, med kort ärm sydde jag till oss båda. Käckt va? ;) Jag sydde faktiskt en hallonröd till Mannen i mitt liv också, själv passar jag inte i rött så jag stod över den matchningen ;) 

Så nu så där typ 30 år senare fick jag googla fram en beskrivning och även om det finns vissa små justeringar för ett mer perfekt resultat, så är jag ändå riktigt nöjd!

På Lillprinsessans tröja valde jag att göra volanger på axlarna istället, som lite mer arbetade detaljer. Det har jag sytt tidigare, men nu testade jag rullfållen på den här nya overlocken jag har, för första gången. Har sytt rullfåll på min första overlock, men det var betydligt enklare att få till den snyggt på den här maskinen. Det där med bra verktyg, ni vet... 

Lillprinsessan fick även en kjol till sin tröja. En mycket enkel modell med resår i linningen, som jag sytt i collegetyg och det mönstrade ni ser i sidorna på kjolen, det är fickor. Ett gratismönster som jag laddat hem och skrivit ut och klippt och tejpat. 

Den yngsta lilla Lillprinsen som för övrigt växer så det knakar... (han är sex veckor och väger redan över sex kg... hans storasyster var fyra månader när hon nådde den vikten...) han fick en heldress som jag sytt efter ett nytt mönster men lagt till fickorna i sidan som detaljer, för att den också skulle bli lite mer arbetad. 

Knapparna med ekollon på är verkligen pricken över i på dessa plagg, tycker jag.Och om någon skulle undra varför Lillprinsarna inte fick någon nederdel till sina tröjor, så är min tanke att de kan ha dessa tröjor till sina bruna jeans som jag köpt till dem tidigare i höstas. Ja, detta var den första matchningen till alla barnbarnen och det var riktigt roligt att sy dem. Planen är att sy något mer till dem alla till julklapp, men då tänkte jag nog att ingen skulle ha exakt lika som någon annan. 

Maria

Helgen, både gott och ont.

Solig måndag och jag summerar tacksamt helgen... Helgen som inleddes med lunchdejten med min "digitala vän" N. En mycket, mycket lyckad trevlig dejt. Om jag nu kanske var lite lite pirrig innan så hade jag definitivt inte behövt vara det. 

Vi möttes upp, beställde mat och slog oss ner. N sa : -Var börjar vi? och jag svarade - Ja, var börjar vi...? Sen var vi igång.  Det var nog inte tyst en minut vid vårt bord. Vi pratade om allt... allt möjligt, och det kändes så naturligt att dela med sig till N, och jag vet att hon kände lika. Efter fyra timmars prat och skratt så skildes vi åt och då var vi inte längre bara "digitala vänner" utan mer "riktiga" vänner. Vi ska absolut ses fler gånger! När jag blev upphämtad av Mannen i mitt liv kände jag mig glad i sinnet och påfylld med energi. 

Jag och Mannen i mitt liv köpte med oss hämtmat, Poké Bowl (lite av en favorit hos mig när det kommer till snabbmat)  och så åkte vi hem och njöt av den i uterummet. Efter det blev det såklart ett fredagsbad. Med Champagne. Förstås. 

Lördagen inleddes med äggröra, kalkon, rostat bröd, juice m.m. Precis som många lördagar innan. Vi fixade lite här hemma under förmiddagen. Jag satte bland annat upp utebelysningen på porchen, det är ju snart advent faktiskt... Mannen i mitt liv åkte ner på byn och hämtade den nya dammsugaren som vi hade besttällt tidigare i veckan. Den lokala hushållsbutiken hade inte den Champagne-färgade varianten i lager, därav fick vi vänta. Den är så snygg, min nya dammsugare, kommer gå som en dans att städa ;)  

På eftermiddagen gjorde Mannen i mitt liv iordning varsin GT åt oss. Jag har inte varit något fan av just det tidigare och trott det berott på gin-smaken, men kommit fram till att det snarare tonicen jag är kinkig med. Nu vet jag lite mer vad jag gillar och inte, så denna blev riktigt frisk och god. Vi åt lite chark och ost i uterummet innan vi drog på oss badkläderna och gled ner i badet en stund. Det där med att bada spa-bad alltså... det är ju bara så himla skönt och avkopplande. Sitta i varmt vatten, titta på stjärnorna och njuta tillsammans med den man älskar. 

Vi gjorde en renskavsgryta med lingon och potatispuré till middag. En god Rioja till och middagen blev en fullträff. Vi tittade på Så mycket bättre under tiden (på play, då kan man starta lite tidigare och strunta i reklamen)  och åh vad jag gillar det programmet! Hoppas det kommer finnas med lika länge som Bingolotto hållit på... minst... 

Vi satt kvar i uterummet efteråt och fortsatte lyssna på musik och prata om allt möjligt. Vi pratade en hel del om livet och om vad som är viktigt i livet... Fina och viktiga samtal. En helt underbart skön lördagskväll med andra ord!

Igår, söndag, hade vi bestämt sedan tidigare att vi skulle åka till Dalarna för att hälsa på våra föräldrar en snabbis över dagen. Vi åt frukost i lugn och ro och kom iväg strax efter tio. Det tar lite drygt två timmar att resa dit och halvvägs fick vi beskedet att den personen jag skrev om i torsdags, som hade fått en hjärnblödning... den personen var såklart inte bara en "hen"... utan jag kan i alla fall berätta att den personen var en kvinna, en mamma, en fru... en fru till en person som Mannen i mitt liv känner ganska så väl... hon klarade sig dessvärre inte... Hon gick bort på lördagkvällen... Bara runt 40 år gammal... 

Det kändes tungt att få det beskedet , även om jag inte vill påstå att vi kände varandra väl hon och jag... men ändå, det var ju en kvinna jag träffat på ett par tillställningar, pratat och umgåtts lite med vid ett par tillfällen... en kvinna, en "medsyster" som alldeles för tidigt rycktes bort från alla sina nära och kära...  Vi tänker på hennes familj!

Framme i gamla barndomsstaden så kikade vi in till min pappa först. Det kändes fint att träffa honom igen. Samtidigt som det gör lite ont och känns sorgligt att han inte har mamma kvar i livet längre... Blandade känslor och jag går inte mer in på det, det blir för privat känner jag. 

Efter en stund hos honom fortsatte vi till mina svärföräldrar där vi också åt lunch. De är betydligt piggare och mer alerta än min egen pappa. I och för sig är de också några yngre än min pappa. Efter kaffe på maten och efter att Mannen i mitt liv hjälp dem med lite "datasupport"  så rullade vi strax hemåt igen. 

Ingen av oss hade någon större lust att fixa med maten och vi hade pratat innan om att det fick bli hämtmat. Igen... Så skönt att bara dra på sig myskläder och sjunka ner i soffan och mysa tillsammans. Vräka i oss supergod kycklingrulle från lokala pizzerian... Smälta allt som hänt under helgen, både gott och ont... 

Maria 

Digitala vänner och lite extra tacksamhet idag.

 

Jag tror att jag nämnt det här på bloggen någon gång så där i förbifarten... att jag har något som jag kallar "digitala vänner", om inte annat så tänkte jag förklara vad det är nu. 

Mina digitala vänner är sådana "vänner" som jag kanske aldrig träffat på riktigt, men som jag har kontakt med via messenger.  Det kan vara andra bloggare som jag fått lite extra kontakt med genom åren, så har vi blivit "Facebook-vänner" och börjat skriva till varandra just via messenger. 

Det kan också vara blogg-läsare och Instagram-följare som inte bloggar själva, men som tagit kontakt med mig via Instagram och så har vi därefter blivit Face-bookvänner. Det är två sådana vänner som jag tänker på i detta fall. Den som jag fick kontakt med först, vi kan kalla henne N, det är verkligen en lustig historia. 

Det är några år sedan N skrev DM till mig via Instagram att hon hamnade på "ful-sidor" när hon gick in på min blogg, och eftersom hon ville att jag skulle veta om det, så meddelade hon via Instagram där vi ju följde varandra. Jag hade inte så jättestor koll på henne, men förstod att hon bodde i Uppsala, min grankommun. Hur det nu var så började vi skriva allt mer till varandra fram och tillbaka. Som dåtidens brevvänner nästan. Vi märkte att vi hade ganska mycket gemensamt och blev vänner på Facebook och började skriva på messenger. Vi har skrivit till varandra om både stort och smått och har nog båda känt att vi fått förtroende för varandra. 

Om jag ska komma till det lustiga i storyn, så jobbade vår yngsta dotter som vikarie på en förskola här i närheten vid detta tillfället, och hon berättade ibland om en kvinna som skulle vara i min ålder, som hon tyckte om och klickade så bra med på jobbet.  Sånt känns ju bra som mamma att veta att sin yngsta dotter har trevliga arbetskamrater. Och så en fredagkväll, minns det så himla väl...så fick jag ett meddelande på IG av N (det var innan jag och N var vänner på Fb) där hon berättade att hon hade haft äran att jobba med min dotter... Jag hade ju skrivit om stallet och Minstingen på min blogg samma dag, och då trillade kronan ner hos N när hon såg min dotter... Världen är allt bra liten! 

Det visade sig att N jobbade ju alltså på förskola här i min närhet, samma som yngsta dottern hade vikarierat en längre tid på och det var ju N som var den trevliga kollegan fick jag veta, när jag berättade allt detta för yngsta dottern. Vi har fortsatt hålla kontakt, jag och N (och dottern jobbar återigen tillsammans med henne för övrigt) och har länge, länge pratat om att ses och vi hade faktiskt nästan bokat in en lunch-dejt hösten 2020, men pandemin satte stopp för det hela. Men nu... imorgon ska vi ses, äntligen! 

Det blir nästan första gången vi träffas IRL. Vi hälsade lite som hastigast på varandra en morgon tidigare i höstas då jag skjutsade dottern till deras förskola och släppte av henne. Men imorgon ska vi ses "ordentligt" med lunch på stan. Det ska bli så roligt och spännande och kanske lite lite pirrigt... ;) 

Min andra digitala vän som jag tänkte berätta lite om, är också en blogg-läsare och instagram-följare. En tjej som bor i Göteborg och vi kan kalla henne A-K. Henne fick jag en väldigt bra kontakt med när hon skrev till mig via IG för att fråga om hon och hennes familj möjligen kunde få hyra vår hytte, när jag hade skrivit om det på bloggen, att vi skulle hyra ut. Vi har ju inte för avsikt att hyra ut till vem som helst, utan vill ha någon sorts kontakt och relation till de vi hyr ut till.  A-K skrev så trevligt och fint om vilka de var i hennes familj och jag kände ganska snart att vi kunde lita på den familjen. Vi hade ju "sett varandra" en hel del på IG innan. 

Månaderna fram till Februari då de skulle vara våra hyresgäster, hade vi ganska tät messenger-kontakt om först vår hytte, men det blev allt mer skrivet om stort och smått där med. Så när det var dags för dem att bo i vår hytte, kändes det som att jag kände henne ganska väl. Vi hade fortsatt kontakt under tiden de var där uppe och efter detta har vi fortsatt skriva till varandra. Lite uppehåll under sommaren, men nu har vi kommit igång igen. Och jag tror att vi båda gärna vill hålla kontakt och kanske ses på riktigt någon gång. 

Vi delar tankar och "pratar" av oss via messenger och jag vet att A-K saknar mina blogginlägg som uteblir... och när jag får höra såna där saker, så tänker jag att jag måste bli bättre på att blogga... det känns ju faktiskt lite skönt att veta att mina inlägg kanske betyder något för någon... 

Jag skriver mycket på Messenger med bloggvännen Maria också. Men vi har setts på riktigt ett flertal gånger och umgås en del på riktigt så gott det går trots det långa avståndet så jag nämner henne inte mer än så denna gång, men om hon läser detta så ska hon inte känna sig bortglömd ;) 

Innan jag avslutar detta så vill jag bara trycka lite extra på detta med tacksamhet idag... Jag är otroligt tacksam över alla jag har i min närhet. Jag kanske inte har en himla massa kompisar längre som jag kanske hade i ungdomen, men jag har några fina vänner, och jag har dessa "digitala vänner", jag har min stora härliga familj och jag har släktingar, jag är inte ensam. Jag är också så otroligt tacksam för det rika liv jag lever tillsammans med Mannen i mitt liv och de närmsta. Jag är också otroligt tacksam över att jag har hälsan i behåll. 

Just idag tänker jag lite extra på det och just idag uppmärksammar jag lite extra att solen skiner i November, att solen skiner och att jag är här och nu och verkligen är ganska bra på att leva här och nu och uppmärksamma något så "litet" som solens skuggor på husfasaden till exempel. 

Just idag är jag lite extra tacksam för allt. För just imorse fick jag höra att någon jag har träffat ett par gånger, men kanske inte direkt känner, någon som på något vis finns så där i periferin av mitt och Mannen i mitt livs liv, kanske jag skulle kunna säga utan att avslöja för mycket... den personen har drabbats av en hjärnblödning (vet inte i vilken omfattning) har jag fått veta, och det gör lite ont att tänka på det även om jag inte står denna person direkt nära... men jag vet ju vem personen ifråga är och jag vet att hen är yngre än mig och jag vet att det finns en familj runt den personen som säkerligen har det lite jobbigt just nu... Jag sänder mina tankar till dem och tänker lite extra på hur skört livet är och att det är viktigt att känna tacksamhet. 

Var rädda om varandra! 

Maria

Romantisk picknick, himmel och hav

 

Min frånvaro här på bloggen har gjort att jag helt "missat" att göra ett inlägg om den där romantiska utflykten vi hade en kväll när det fortfarande var sommar, eller i alla fall sensommar. Datumen på bilderna skvallrar att det var den 24:e Augusti. 

Förra hösten när vi hade bröllopsdag i Oktober, så köpte ju Mannen i mitt liv lyxiga fluffiga morgonrockar åt oss båda i bröllopspresent, och när han stod där inne i Lexingtonbutiken hade han sett lite fina bilder i butiken, där det var lite picknick-uppdukat med vita däckstolar i strandremsan. Då fick han ju idén om den där romantiska utflykten han ville bjuda med mig på. 

Vi var ju iväg på en utflykt en lördag i somras, juni eller juli, minns inte nu... men då var det ju så mycket båtar överallt och svårt att landa någonstans, om någon minns att jag faktiskt bloggade om det kanske ;) 

Denna gång, denna tisdag kväll i slutet av Augusti gick det mycket bättre! Vi hade packat en matsäck med kaffe och mackor och så drog vi iväg ut över Stockholms skärgård. Vi åkte inte alls långt och jag har redan glömt var vi var, vilken ö vi lade till vid. Inte kan jag googla upp det heller, för jag har så dåligt lokalsinne så jag vet inte åt vilket håll jag ska leta på kartan... ;) 

I alla fall så landade vi vid den härliga sandstranden ni ser på bilderna. Lugnt, tryggt och säkert fick Mannen i mitt liv sin lite mer "sjö- och flyg-ovana" fru torrskodd i land. Det var första gången jag var med och landade ute och inte vid "hemmabryggan" där planet har sin plats. 

Kan inte annat säga än att det var både magiskt och coolt och vi hann inte mer än landa förrän vi fick ögonen på oss av andra människor som troligtvis kommit till denna ö på ett lite mer traditionellt sätt, nämligen med båt. 

Och visst var det romantiskt... ja kan det bli annat när man har en alldeles egen pilot som tar en med ut så där... till en nästan öde ö, eller i alla fall obebodd... Havet låg blankt och stilla och vi satte oss på en sten vid strandkanten och bara njöt av stillhet, tystnad och kaffe och macka. (Nästa gång ska jag ta med alkoholfritt bubbel och jordgubbar...) 

Jag ritade ett hjärta i sanden och Mannen i mitt liv fyllde i med ett till och även några bokstäver och vips blev det ett kärleksfullt matte-tal som om vi var två tonåringar... men vad gör väl det. 

Plötsligt när vi satt där så dök det uppe ett jättelikt kryssningsfartyg och vi fick förbereda oss på att hålla fast flygplanet så det inte drev ut av svallvågorna. Och nog blev det svallvågor. För vår del var det ingen större dramatik än att vi fick hålla varsitt rep, ganska hårt med hela sin kroppstyngd visserligen... men det låg en mindre båt lite längre bort och den blev rejält fylld med vatten som sköljde in över den av vågorna efter fartyget. Vilken kraft! 

Efter kanske en timme så började det bli dags att vända hemåt innan det började bli mörkt. Det var en och annan båt ute och jag såg hur folk reste sig upp och fotade oss med mobiler. Säkert inte riktigt varje dag som det landar flygplan i ens närhet. Lite speciellt är det ju faktiskt även om jag inte är lika "biten" som Mannen i mitt liv. Men jag kommer absolut vilja följa med igen, inte mig emot när det var så romantiskt att landa vid en strand ;) 

Nu har det ju gått snart tre månader (!) sedan den där utflykten och flygplanet har flyttat in i sin vinterbostad och vilar fram till våren. Vi kommer säkert se en skymt av skärgården då och då från land. Kanske åker vi på någon mer husvisning till och med? 

På tal om det och på tal om picknick, så har jag haft en lunchdejt med Mannen i mitt liv idag. Fick en inbjudan med sms tidigare i veckan om jag hade tid att åka på husvisning och efterföljande lunch... Det hade jag. Dock har vi inte varit på visning i just skärgården, men vid större sjö i alla fall... Vi kanske kan tänka oss att bo vid större sjö om läget är det rätta... det absolut viktigaste är egen strandtomt och att det är lite båt-liv i sjön. 

Säger inget mer om visningen, men det var inte totalt ointressant, men heller inte så att vi känner att vi slår till på studs ;) Jag kan tänka mig att vi kanske kommer att prata lite om det där objektet ute i badet ikväll ;) Vi brukar ju avhandla grejer där, reflektera, drömma och planera. 

Önskar er alla en fin fredag och start på helgen! Jag ska verkligen ta mig i kragen och snart kika in och återkoppla till er andra som lämnat hälsningar hos mig....

Maria

Som "värsta hemmafrun"...

 

Ja, hon syr och hon bakar, som värsta hemmafrun... 

Hon? Vilken hon?  Ja, jag... jag menar mig. Det är i alla fall en del av det jag sysslar med om dagarna. Och ja, jag är ju hemmafru. Jag kan liksom inte komma på något annat ord, jag är ju hemma om dagarna och jag är ju en fru... Men hemmafru är för många ett negativt ord har jag förstått. 

Kvinnan har kämpat i SÅ många år och kämpar såklart fortfarande med att bli jämställda med männen. Kämpat i många år för att komma ut i arbetslivet och ha lika villkor, och så går jag och blir hemmafru som något sorts bakåtsträvare? 

Men jag är verkligen inte emot att kvinnor ska ha samma rättigheter och villkor som männen. Men jag tänker att man också ska ha rätten att kunna välja utan att bli "dömd" för att vara en "svikare" som kvinna i kvinnovärlden. Jag vet en hel del kvinnor som hade velat vara hemma ännu längre med sina barn än vad just deras föräldradagar räckte till, eller till och med vara hemmafruar.  Ja, jag känner faktiskt några fler "hemmafruar" också. Kvinnor som gjort samma val som jag efter att ha jobbat i många år och sedan valt att hoppa av innan pension. Långt innan pension...

Det är väl bra om man själv kan få välja, tänker jag. Det är lite drygt tre år sedan jag själv fick den ekonomiska möjligheten att säga upp mig. Ja, för jag har ju inte varit hemmafru hela livet. Nej knappast! Jag hade jobbat i nästan 30 år inom barnomsorgen, (som det hette när jag började jobba), när jag sade upp mig. 

Jag ångrar inte en dag att jag tog det beslutet, och från början hade jag tänkt att jag skulle gå ut lite som timvikarie men det blev inte så. Jag kände mer och mer hur skönt det var att äga min tid och att vi kunde vara flexibla vid våra vistelser i våra andra hus. 

Jag mår bra av att äga min tid, mår bra av att kunna ägna mig åt sånt jag tycker är roligt. Det känns meningsfullt och fint att ha tid att kunna ställa upp och hjälpa barnen med barnbarn och annat. Jag har mer tid för att ta bättre ta hand om min hälsa. Tid att motionera och tid att planera och laga nyttig mat. 

Detta gör ju att även andra i min familj också kanske mår lite bättre "på köpet". Så lite win-win är det allt, detta att jag är hemma om dagarna och tar hand om hus och hem, medan Mannen i mitt liv jobbar ;) 

Förresten, för ett par veckor sedan slog vi äntligen till och köpte den där köksmaskinen vi pratat om i flera år... det blev en Kitchen Aid och jag älskar den redan!  Så mycket enklare att få till en bra deg, så skönt att slippa knåda med händerna framför allt! Så mycket roligare och enklare att baka nu!

Det är ju så med det mesta, att det är roligare att utföra vissa saker när man har bra verktyg. Som mina symaskiner. Jag älskar de också! Jag har köpt en uppsättning till av min overlock och cover, så nu kommer jag ha alla maskiner jag behöver både här hemma och i kusthuset, när jag ska sy. Så skönt att slippa släpa fram och tillbaka. 

Maria

Det går inte så bra...

 

Förra lördagen försåg jag vårt uterum med lite mer murriga, mörkare färger. Toner av höst. Jag bytte några av kuddfodralen och plockade några blommor ur min koffert med konstgjorda snittblommor.  För övrigt har jag mer och mer gått över till just konstgjorda snittväxter. Dels så reser vi ju lite mellan våra tre hus och det känns rätt meningslöst att köpa nya snittblommor på torsdagen och så reser vi kanske på fredagen, och sen är de vissna när vi kommer hem. Och om sanningen ska fram så lägger jag hellre de hundralapparna på tyg ;)

När jag var klar med min lilla make-over och även hade dukat lite fint inför kvällens middag, passade jag på att knäppa några bilder och hade faktiskt en tanke om ett blogginlägg... nu hann jag ju inte riktigt med det i lördags... och sen "försvann" det lite och dagarna gick... 

Det är lite så nu, att det går inte så bra, det här med bloggandet. Jag ber om ursäkt för att jag inte ens återkopplat på alla av de hälsningar som ändå trillat in. Jag har ingen annan förklaring än att jag just nu inte haft någon lust att ägna mig åt bloggen. Jag är verkligen inne i en sy-bubbla, vilket fler av er läsare även sett på instagram t ex (Finns där som mariawiker71) så det läggs ganska många timmar på det just nu och det är så himla kul! Jag njuter verkligen av att plocka ihop tyger, knappar, mudd m.m och skapa personliga plagg till barnbarnen. För det är allra mest barnplagg i trikå som jag syr just nu.  

Annars då... förutom de "vanliga" sysslorna så har jag haft "stalltjänst" några tillfällen, vilket i mitt fall betyder att jag åker ut till dotterns häst och mockar, byter vatten, lägger i ordning foder och packar fyra ikea-kassar med hö... Vi har även varit på en husvisning, men det visade sig inte vara det vi söker och vi har ju gott om tid på oss innan vi tänker att det verkligen är dags. Men man kan ju inte missa det ultimata objektet om det skulle dyka upp tidigare...Vi har även firat en minsting som hunnit uppnå åldern 23 år. 

Tycker inte det känns så länge sedan jag själv var 23 år... Vad tiden går... ibland skrämmer det nästan mig att det går så otroligt fort... jag kan få lätt panik (väldigt överdrivet skrivet, men ändå...) när jag tänker att jag förmodligen levt över halva mitt liv redan... och med tanke på att det känns som att varje år bara går fortare och fortare... nej, det är sånt man inte kan tänka på. Man får helt enkelt leva här och nu, vilket jag ändå tycker att jag är rätt bra på. Jag har lärt mig det genom livet, att man vet aldrig vad som händer...

Och det tänker jag nog faktiskt lite extra på just denna helg, Allhelgonahelgen...  Jag sitter faktiskt i det "höstpiffade" uterummet just nu och den första bilden i detta inlägg är högst aktuell, den är nytagen och det är den vyn jag har framför mig. Ett tänt ljus för min Lilla mamma (och andra som inte finns med oss längre) och en härlig höstsol som skiner utanför. Solen sken även så vackert den där dagen i slutet av februari i år då vi tog ett sista farväl av Lilla mamma. 

Denna helg blir en hemmahelg. Jag ska bara ta det lugnt, har jag bestämt. Passar extra bra eftersom jag vaknat upp med ett brustet blodkärl i ett öga. Jag ser ut som en halloween-skräckis som är lite för sent ute. Okej, lite överdrivet kanske, men ett brustet blodkärl har jag av någon (okänd) anledning, men det är inget som direkt oroar mig, men jag ska i alla fall fortsätta ta det lugnt. Bara njuta av lördagslunken. 

Maria