lördag 29 juni 2019

Hytte-bygge: markarbeten igång!




Nu så! Nu kan jag berätta att bygget av vår "hytte" har dragit igång! 

Mannen i mitt liv fick dessa bilder i veckan, i tisdags tror jag, och de bekräftar att markarbetena är i gång! 



Bilderna kommer från vår totalentreprenör Överbygg, som är de som hjälper oss med typ precis allt skulle jag vilja säga. Själva har vi varken tid eller ork att rodda i så mycket på plats, så det är faktiskt en totalentreprenad.  Nytt för oss som redan tidigare byggt två hus och gjort mycket av jobben själva. 

Huset är ett fritidshus på knappt 220 kvadrat, ett timmerhus, en typisk "fjällstuga" eller "skilodge". Överbygg är från början en norsk firma och därav vill vi gärna kalla vår "stuga" för just "hytte", för det är ju vad det är... 


Ni kan kolla in deras hemsida här om ni vill se vad det är för storts hus de levererar. 
Vårt hus är ritat och utformat efter våra behov inspirerade av några hus som de har levererat och som vi haft glädjen att få besöka.

Jag följer flera konton på Instagram med "hytter",  by the way, och samlar inspiration till max, vad gäller inredning och så... 


Om jag har någon norsk läsare (eller annan som kan språket) 
så får ni gärna berätta om det är någon skillnad på "hytta" och "hytte"... har sett att båda orden används, nämligen. Olika dialekter kanske? 

Jag kommer dokumentera vårt "hyttebygge" under etikett med samma namn, fortlöpande vartefter det händer grejer och vi får bilder. Själva kommer vi nog tyvärr inte hinna åka upp och titta förrän i Augusti tidigast. Och då är nog timmerstommen färdigrest...



Huset ska bli så gott som svart. Färgen heter dock "Kullgrå" har jag fått veta. Men det är svart i mina ögon. Det blir vitt runt fönstren och vi har beställt en lite speciell ytterdörr till huvudentrén... avslöjar inte vad för sort, men den kommer vara röd i alla fall. 

Hytten beräknas vara klar till jul, eller i alla fall i December.  Och då... det är väl då jag tycker det är som allra roligast... 


När allt ska möbleras och "piffas". Såklart har jag reddan köpt en del saker och såklart har vi en rätt tydlig bild över hur  det ska se ut när det blir klart... 

Men...vi tar en sak i taget... nu är det markarbeten på gång och platta ska gjutas inom en snar framtid. Om det inte till och med gjordes igår, kanske? 


Jag vet inte om man finner bilderna speciellt intressant egentligen, men jag dokumenterar ju detta för min och familjens skull och för oss kan det vara roligt att se från första början.  Och ni som vill är hjärtligt välkomna att "hänga med på resan"

En sak som kanske eventuellt är lite kul, är bilden där Mannen i mitt liv plitat dit några kråkfötter med planer "to do"... ;) 


Maria

fredag 28 juni 2019

Kan man älska ett hus?


Jag undviker helst att säga att jag ÄLSKAR saker. Saker, så som materiella ting. 

Jag tycker nog egentligen att ordet ÄLSKAR  hör hemma när det gäller kärlek till människor. Jag ÄLSKAR Mannen i mitt liv förstås, men jag älskar ju även mina barn och barnbarn, fast på ett annat sätt.


Sen finns det saker och ting som jag tycker väldigt mycket om...

Som vårt hus till exempel! Ja, nu har vi ju faktiskt två hus, men just nu menar jag vårt hus nummer ett, det hus vi kallar hemma.  Det som ÄR hemma.  Det vi bor i permanent. 


 Jag tycker väldigt, väldigt, väldigt mycket om vårt hus, men jag kan ändå inte riktigt med att skriva att jag älskar det... fast det gör jag... älskar det... men jag säger nog hellre att jag TOKGILLAR det. Det betyder nästan samma sak. Man gillar något så man nästan blir tokig... haha... 

Vårt hus är vårt tredje hus. Första huset var ett litet hus på 110 kvm + källare och rätt stor uppvuxen gammal trädgård med äppelträd och bärbuskar... som jag och Mannen i mitt liv köpte när vi fortfarande bodde i Dalarna. Vi hade fått tvillingarna i januari och vi köpte hus 
och gifte oss på hösten samma år... året var 1993 och vi var 21 och 22 år...  Unga eller hur!?


Vi kämpade och stretade med att renovera huset till tipp-topp och kom att TOKGILLA det. Vi hade planer på att bygga ut huset när familjen ganska snabbt utökades med ytterligare två döttrar.  Men vi kom aldrig så långt för vi gjorde en större förändring i livet år 2000 då vi tyckte att det började bli ohållbart att Mannen i mitt liv skulle veckopendla mellan Dalarna och Uppsala.  Fem år som "ensamstående mån-fre" fick räcka... Vi sålde huset och köpte en tomt ett par mil utanför Uppsala (vår "by" tillhörde Uppsala kommun på den tiden). 

Vi byggde hus för första gången. Vi köpte ett typiskt "kataloghus", som inte alls höll den stilen vi egentligen ville ha.  Men det var ett praktiskt hus och vi tilläts inte bygga det hus vi allra helst hade velat ha, på grund av bestämmelser hos kommunen. Vi tyckte att huset fick duga ändå, vi skulle ju ändå bara bo där några år och sedan flytta tillbaka till Dalarna. 


Vi gjorde massor av jobb själva, för att spara pengar.  Mannen i mitt liv jobbade typ dag och natt under en period och jag kämpade på med barnen i en tillfällig lägenhet i Dalarna under byggtiden. 

Vid årsskiftet 2000-01 flyttade vi in i huset och vi trivdes från första stund. Huset blev vårt hem, med gott om plats (betydligt större än vårt första lilla hus)  och åren gick och vi hade längre ingen tanke på att flytta tillbaka till Dalarna. Trots att det inte var vårt "drömhus" så tyckte vi att vi fick det väldigt fint och trivsamt. Vi anlade ganska snart pool och  så småningom byggde vi även uterum. 


Vi rotade oss ordentligt här i trakten, men kände nog mer och mer att vi ville ha ett annat hus... en annan stil... Vi var på några husvisningar men hittade inte vad vi sökte. Vi började prata om att köpa en tomt mera ute på landet och började spåna på hur vi skulle vilja att vårt hus såg ut... Även om vi tyckte mycket om vårt hus och trivdes där, så TOKGILLADE vi kanske inte det... eller inte jag i alla fall, och jag tror att Mannen i mitt liv kan hålla med. 

Vi tittade på tomter ute på vischan, men stötte och blötte tankarna med resten av familjen och kom fram till att vi bodde så bra i vårt område med all service där, så vi lade ner de tankarna. 


Men ett hus hade vi ritat upp och mer eller mindre flyttat in i, i tanken... 
Vi kontaktade kommunen och fick tag i en ny tomt, en större tomt med kanske ännu bättre läge... bara kanske 500 m från där vi bodde.  Då var året 2011 och vi drog igång med att bygga "vårt drömhus"... 

Och där är vi nu! Jag har dokumenterat nästan hela husbygget här på bloggen under etiketten "Husbygget", så jag tänker inte gå närmre in på den resan och resultatet har ni ju sett några gånger. 


Det jag vill ha sagt är att nu bor vi återigen i ett hus som vi TOKGILLAR! Vi har ritat huset själva och det gjorde vi efter de behov vi hade då, 2011, med fyra hemmaboende barn. Nu är läget lite annorlunda, bara ett barn bor kvar hemma och vi har en del planer för hus vi ska anpassa det till våra behov som vi har nu.  (Om vi inte hittar något bättre och flyttar, vill säga ;) )

Mest fokus just nu är det nog på trädgården. Vi har lite idéer där och jag har äntligen fått till rabatterna på framsidan så där som jag vill ha dem.  


 Just framsidan med verandan som går runt hörnet, vår porch... den TOKGILLAR jag extra mycket. Den är precis så där amerikansk som vi ville ha den, när vi ritade vårt New Englandhus... Ja och jag kommer fortfarande envisas med att använda det amerikanska ordet "porch" istället för svenskans veranda... 

Det var det ordet som en "marksnubbe" använde också, när han var här för några dagar sedan och kollade på ett projekt vi vill utföra. Mannen i mitt liv tog emot honom och de tittade på det eventuella jobbet och sedan hade han kommenterat att vi hade ett så fint hus, med en fantastisk veranda, en riktig amerikansk porch.  Han nämnde tydligen till och med att det var så vackert med alla blommorna... och bad att få ta en bild och visa sin fru, hon skulle nämligen älska det... sa han... 


När Mannen i mitt liv berättade detta för mig när han kom in, så blev jag ju förstås hur glad och stolt som helst! Ja, för det är ju vi som byggt upp det här huset till vad det blivit, så det är väl klart att man blir stolt... kalla det ytligt om ni vill, men jag fick bekräftat för mig att vi har lyckats med den stilen vi ville få till... 


Så även om jag kanske inte vill skriva att jag just ÄLSKAR vårt hus, så är det väl den känslan jag känner för vårt hus. Vårt hus... vårt hem... som jag TOKGILLAR!



Maria

torsdag 27 juni 2019

Just idag hade jag kanske behövt mer skog...


Varje vardagmorgon (så gott som i alla fall) tar jag Ferry med mig på en halvtimmes rask promenad.  Vi går från vår trädgård ut i skogen som finns bakom oss. 


Det är inte mycket vi går igenom själva skogen egentligen, utan mer på en väg som har anlagts genom det som varit en skog. Jag tror att man kanske tippat trädgårdsavfall här och där någon gång i tiden, för man ser både äppelträd och trädgårdsblommor om man har ögonen öppna. Större delen av vår promenad är kantad med kalhyggen som är industritomter. Några är fortfarande till salu och någon har bebyggts. 

Men man ser i alla fall skog eller buskage hela promenadstråket. Och det är väldigt tomt på trafik, så det brukar ändå vara en lugn och skön promenad med skogsdoft och fågelkvitter. En och annan hare som skuttar fram ur buskagen, eller fram från att ha gömt sig bakom en sten. 


Denna morgon när jag gav mig ut var det med en portion irritation i kroppen. Den fanns där redan igår när jag gick och lade mig, vilket jag gjorde lite väl sent egentligen. Jag hade hoppats på att sova bort den. "Sova på saken" ni vet... 


Men nej, den där irritationen fanns minsann kvar. Jag har all rätt att vara irriterad (ja, jag vet vad jag är irriterad över) men jag VILL inte vara irriterad... Jag vill inte använda min tid åt att vara irriterad på saker och ting. Vill inte känna mig arg och sur.  Det känns onödigt slöseri med tid, anser jag. Men... ibland rår man inte över sina känslor. Det är tydligt det... 

Jag tänkte att morgonens promenad skulle få mig på bättre humör...
Att känna in lugnet i skogen brukar vara bra för humöret. Jag samlade mina tankar och reflekterade för mig själv och vände och vred på det som irriterar mig. 


Men den där irritationen har tydligen ett starkt grepp om mig denna gång.  Den släppte inte helt och hållet. Men den lättade. Avsevärt. Kanske hade jag behövt mer skog just idag? För att helt vinna över den där irritationen? 


När vi kom hem och ut på vår gata igen, möttes jag av en kaffedoft från någon av grannhusen. Och då kände jag att det finns hopp om den här dagen också ;) 

Lite havregrynsgröt nu och sen kaffe och hemmafix på det, så har jag nog övervunnit irritationen helt. Ja, jag tror faktiskt på det och då är det nog så! 


Maria








onsdag 26 juni 2019

En söndagspromenad i början av maj...




När jag ändå är inne på ämnet om att befinna sig i en lyckobubbla... 

Kanske någon av er läste mitt inlägg i början av maj, om  Den fantastiska helgen  ?

Jo, jag vet ju att det var ganska många som läste inlägget, men kanske inte just du? 


Om du inte vill gå in på länken (den större texten högre upp i inlägget) och läsa hela inlägget, så nämner jag bara att vi hade en fantastisk helg där i början av maj, med en avkopplande lördag på Hotell J i Nacka, promenad, prat, skratt och sen en fin kväll på Fjäderholmarna. 


Söndagen blev ju inte sämre den... och det är dit jag tänker komma nu. Så här snart två (!!!) månader senare. 

En sådan där magisk söndag, där man vill att tiden ska stanna. Man hamnar i en lyckobubbla.


Det var ett fantastiskt väder och när vi hade ätit frukost och sedan checkat ut från Hotell J, så hade vi ingen som helst lust att bara sätta punkt för vårt "på-tu-man-hand-dygn". 


 Vi hade ingen som helst lust att åka hem och dumpa väskorna i hallen för att plocka ur tvätt och raskt vara tillbaka "i vardagen" igen även om det fortfarande var söndag och ledigt...

Nej, vi kände båda två att vi ville ta bättre vara på söndagen och det ljuvliga vädret. 


Vi bestämde oss för att åka in till Stockholm City och parkera bilen någonstans för en promenad ut på Djurgården. 


Det var en hel del folk ute i samma ärende. Flera som tagit tillvara på vädret och omgivningen.


Stockholm är så GALET vackert tycker jag! En otroligt härlig stad, som ligger så fint vid vattnet. Speciellt den här årstiden förstås... Finns så mycket fint att gå och titta på så här strax utanför själva centrumkärnan.



Det är så härligt med storstäder som har så fina parker och promenadstråk i härlig omgivning. 

Det behövs väl inte sägas så mycket om bilderna egentligen. De talar väl rätt bra för sig själv. Jag kommer säkerligen få "lite bannor" för att jag lagt upp en bild på Mannen i mitt liv (han vill inte synas allt för mycket på min blogg) men jag tycker att han är så snygg! 


Ja, fast han börjar närma sig de 50, så är han fortfarande lika snygg som när jag träffade honom och han bara var 20... fast snygg på ett mognare sätt, förstås.


Det blev en ganska lång promenad och vi pratade på om livet, just nu minns jag inte exakt vad, men jag minns att vi pratade nästan hela tiden, förutom när vi stannade upp och bara njöt i tysthet av den vackra vyn...


Vi stannade och tog en varsin kaffe med kardemummabulle. Dessvärre minns jag inte namnet på fiket... men det ligger i en trädgård som angränsar till vattnet, där ute på Djurgården. De serverar förresten mat där också. 

Ja, det var verkligen en sådan där himmelsk promenad... gå hand i hand med sin älskling och titta på havet... vi såg över till hotellet där vi bott natten innan. Vi log åt en andmamma med sina små ursöta ungar... 


Vi gick förbi en skylt, och jag var tvungen att vända om och fota den, annars hade jag ångrat mig...  "Kronprinsessan Victoria och Kronprins Daniels kärleksstig" ... tänk att ha en stig uppkallad efter sig så...  Så fint!


Vi såg ridande kvinnliga militärer skritta fram på andra sidan ån. 

Allt var så vackert. Grönskan hade precis slagit igenom och allt grönt var så skirt och ljust... 


Vi såg den roliga "Oceanbus" glida ner i vattnet och liksom förvandlas från turistbuss till turistbåt... 


Ja, det finns mycket att se och uppleva i Stockholm. Vi tycker väldigt mycket om Stockholm både Mannen i mitt liv och jag. Vi har en helhelg inbokad där inom en snar framtid. Vi får se vad den har att erbjuda. 


Maria























tisdag 25 juni 2019

Efter en sån där helg...


Efter en sån där helg som vi hade på midsommar, så kommer jag lätt av mig lite grann... Jag vet plötsligt inte vad jag ska skriva om, vilka bilder som ska visas... 

När man haft hela, precis hela familjen med alla döttrar och deras respektive och alla barnbarnen, samlade tillsammans med mig och Mannen i mitt liv några dagar så på något sätt så känns det så oviktigt att blogga... det lockar liksom inte just då...

Det är ju i och för sig aldrig viktigt att blogga, men efter en sådan här mysig och härlig helg, så vet jag nästan inte vad jag ska skriva om.   

Minnen och tankar lever kvar och upptar en del av hjärnan, och man vill på något sätt hålla känslan kvar. Svårt att beskriva vad jag menar, men någon förstår säkert. Och någon förstår nog inte alls.  En och annan tycker nog att jag svamlar...

Att ständigt vara "beredd" att ta de där fina bilderna som kanske skulle kunna bli till ett fint inlägg, en fin uppdatering... det känns inte viktigt när man bara vill vara där man är där och just då...  Jag skrev om det på instagram/ Fb, att det är viktigare att vara där livet faktiskt pågår, än att uppdatera. 


Jag låg ute i loungesoffan på vår terrass och lyssnade på festandet på Sea Lodge, på midsommardagens kväll. Lillprinsen den äldre kom och kröp upp intill mig. Musiken var hög och väldigt blandad. Gammalt och nytt. Säkerligen en tillställning jag hade gillat att vara på för typ 30 år sedan...  En annan reflektion jag gjorde var att jag kunde konstatera att det var så skönt att vara här i livet som jag är just nu.  

Jag och Mannen i mitt liv möttes i unga år, vi blev kära och allt gick fort. Tio år senare var vi i full färd med att bygga hus, vårt andra villaboende, och vi lämnade den lilla trygga orten i Dalarna för nya äventyr, ett nytt liv 20 mil bort och närmre storstan, tillsammans med våra fyra små döttrar...

Livet har rullat på och två av barnen har fått barn, vilket gjort oss till hyfsat unga morföräldrar, vilket är helt fantastiskt! Vad som också är fantastiskt är att jag och Mannen i mitt liv fortfarande är ett par! 

Jag kan inte annat säga än att jag har det så himla bra! Jag är lycklig och tacksam! 
Jag befinner mig lite i en glädjebubbla efter en sån här helg och då kan det bli några dagars uppehåll i bloggandet. 

Bubblan suddas långsamt ut allt eftersom vardagen kommer tillbaka, men de fina minnena de har jag för alltid kvar i mitt hjärta! 



Maria

fredag 21 juni 2019

När hela familjen firar midsommar...



... så blir det ett stort gäng!  Såklart blir det en dag fylld av liv och glädje! 

Hela förmiddagen ägnas åt diverse saker. Några oljar utemöbler, några bakar tårtor. Några går och handlar och några fixar med mat. Typ så. 




Det blir en härlig dag med sill-lunch och en snaps därtill. 
Det blir tårtfest borta i parken vid öns traditionella midsommardans.  
Det blir proseccodrink med fläder och mynta. Det blir crustader fyllda med mjukost. 
Det blir en bra dag. Såklart! 

När man har turen att ha en "i alla fall nästan fotograf" med i sällskapet, som inte hör till den allra närmsta familjen, så kan man ju passa på att få en familjebild på hela flocken. Så roligt att ha kvar som minne. 


Ja, det blir ett sånt där typiskt svensk midsommarfirande. Roligt och mysigt och livfullt.

Att morgonen började med lite städning efter en viss liten vovve som varit lite "svajig" i magen och hade behövt gå ut.... och att jag nästan skar av mig fingertoppen (liiite överdrivet kanske, men jag slipper kökstjänst nu...) när jag delade lime och att morfars tröja gnuggades in med småbarnsbajs-doft (men bara doft faktiskt)  efter att han hållit i en lillprinsessa, som gjorde sina behov rejält, under fotograferingen... 


ja men det är väl sånt som också hör till och gör livet levande :) 

Nu har lugnet lagt sig i Wikers Bohus. Småbarnen sover, jag bloggar, Mannen i mitt liv läser 91:an, några fixar i köket med grillspett till middagen och några har tagit en cykeltur. Jag misstänker att någon även kanske har somnat till vid en nattning av något barn... 


Allt är precis som det ska med andra ord! 
Hoppas ni alla andra också haft ett livfullt och fint midsommarfirande. 

Maria

torsdag 20 juni 2019

Att samla in flocken till midsommar


Jag och Mannen i mitt liv anlände hit ner till Västkusten och vårt Wikers Bohus sent igår kväll. Härligt, härligt att vara tillbaka även om det faktiskt inte var mer än typ 10 dagar som vi reste härifrån efter en lång skön lååånghelg gånger två. 


Vi satte oss en liten stund i soffan och bara myste med varsitt glas rött och konstaterade att livet är bra härligt. Vi är så tacksamma över vårt älskade hus. Som ju faktiskt är ett rejält hus med gott om plats för oss alla. 


Vi kom i säng först efter midnatt och vid halv tre tiden vaknade jag till av att dörren nere låstes upp med koden och dottern S och hennes lilla familj tassade in och uppför trappen. 
Jag hörde de knappt, de smög så tyst. Det som hördes mest var nog Lillprinsessans ljuva stämma när hon antagligen hade fått syn på Ferry och sa "ouff ouff" som hon gör när hon ser en hund.  Jag fnissade lyckligt till och Mannen i mitt liv vaknade till och undrade vad jag skrattade åt mitt i natten... 


Jag somnade om och sen sågs vi till frukosten imorse, allihop. 
Mannen i mitt liv knatade ner till affären och köpte nybakat bröd, så gott.
Vi har även handlat inför morgondagen och fixat en till flytväst så att alla små barnbarn har varsin. 


 Lagom till lunch dök dottern J och hennes familj upp och vi åt tunnbrödrulle utomhus. Kanske inget höjdarväder med lite moln och regn i luften och 17 grader varmt... Men, det är ju svensk midsommar på gång eller hur...?  Man får ta det för vad det är helt enkelt. 


På eftermiddagen gick vi alla ner till "vår brygga", (ni vet de där 117 metrarna till havet... ;) ) och drack kaffe. Barnbarnen var såklart utrustade med flytväst, som ju är ett måste när man är på bryggan.  


Vi fiskade krabbor en stund och fick upp en riktig rejäl rackare som vi såklart släppte tillbaka i vattnet efter en stund.  Lillprinsessan tittade förundrat på krabban där i hinken. Hon kunde nog inte riktigt bestämma sig för om den var läskig eller rolig att titta på. 


Jag och Mannen i mitt liv tänker strax gå ut i badet, om det inte plötsligt kommer ett ösregn, man vet ju aldrig...  Efter det har nog nästa dotter kommit (de kommer tydligen hit i åldersordning denna gång, haha...) med sin sambo och det börjar bli dags för middag.  
Den yngsta dottern med sin pojkvän och en medföljande kompis (de ska ju på Sea Lodge på lördag, de där ungdomarna...) dyker nog upp vid 23-tiden skulle jag tro. 


Och då... då är hela, hela  flocken samlad till midsommar! 

Maria








Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...