tisdag 26 juni 2018

När man precis börjar tappa hoppet...


Så snabbt ens planer kan ändras, så snabbt ens tillvaro kan förändras och tusen tankar flyger genom ens huvud...

Vi bestämde att vi inte skulle ha så bråttom hem på måndagen, efter midsommarhelgen. Vi ville liksom suga ur det sista ur ledigheten och vistelsen i vårt fantastiska Wikers Bohus.

 

Vi avrundade söndagskvällen med ett spabad, det var bara jag och Mannen i mitt liv och Ferry kvar, alla de andra hade åkt hem under dagen. Vi satt där i det varma vattnet och njöt av gott bubbel och sol och värme. Alltså den där kvällssolen...  Magiskt!

Vi satt där och pratade om hur det var när vi var på visningen av huset, hur vi båda liksom blev förälskade i huset, att tänk vilken tur att det dessutom råkade finnas ett spabad... vi pratade lite om att det  var "meningen" att vi skulle köpa detta hus... Vi njöt där vi satt nästan som lite "insprängda" i graniten med vetskap om att vi har havet nära inpå runt oss...
 
 
Måndag morgon tog vi oss en promenad bort till Kungshamn, för en frukost på Hamnbageriet. Så mysigt och skönt med en morgonpromenad och frukost ute... vi tog verkligen tillvara på de sista timmarna innan vi skulle resa hemåt, vid 13-tiden.


 
 
När allt var ihoppackat och avstängt gjorde Mannen i mitt liv en sista insats och satte upp våra nya tavlor som vi köpt nere på Smögenbryggan, det är sjökort med målade motiv. Det blev SÅ bra, Hållö fyr sitter ovanför skänken och så har vi två ovanför soffan, men solen blänkte så det var omöjligt att få det snyggt på bild... Glad och nöjd lade jag upp bilden på Instagram och Facebook och skrev att vi var på väg hem...
 
 
 
Precis när vi skulle till att åka strax innan 13:30, så händer det som inte får hända! Ferry är borta när vi ropar på honom för avfärd. Vi har hantverkare i huset av olika yrkeskategorier och troligen så är det en av dessa som råkat ta bort en "grind" vi har som avgränsning från terrassen och ut...  av snickarna får vi veta att han tydligen synts till på väg mot Smögenbron. Han har inte varit borta länge när vi upptäcker att han är borta, Mannen i mitt liv drar iväg med bilen bort över bron och letar och jag polisanmäler honom som bortsprungen.   Med ens så känns ingenting speciellt roligt. Jag tar bort inlägget med tavlan och orkar inte ens tycka att de fina fönstren på husen är fina, jag orkar inte känna den där lyckliga känslan över att vara där i huset. Jag är bara orolig och nedstämd över att vår goa lille vovve är borta... Sedan letar vi och letar, till fots, med bil, med cykel...
 

 
Vi frågar några om de sett till honom, utan resultat. Våra snickare hjälper till med en efterlysning via en lokal Facebooksida, som vi inte själva hade tillgång till då. (men som vi är medlemmar i nu) Inlägget delas uppemot tjugo gånger och vi letar och letar och jag gråter en skvätt mellan varven.  Vi kan förstås inte lämna ön och åka 50 mil hemåt utan vi förbereder våra jobbarkompisar, på att vi inte kommer tillbaka på tisdag, som planerat. Vi fortsätter att leta runt om i närheten och även längre bort. Vi tar en sista tripp med bilen bort till Kungshamn, om han nu gått över bron och till stället där han var med oss och åt frukost på morgonen... det har gått rätt många timmar vid det laget och det är ordentligt varmt, vi vet att Ferry inte ätit sin frukost den morgonen och att han inte är jättebra på att dricka vatten... så hans krafter har nog börjat sina... tänk om han lagt sig någonstans och en rovfågel tar honom, ett lätt byte han är ju inte så stor... vi resonerar båda som så att nu är nog hoppet snart ute, att han kommer tillbaka levande. Om vi ändå visste att han kanske blivit överkörd och fått dö snabbt...
 
 
Så gick tankar och resonemang när vi gick där och plötsligt precis när vi båda känner att vi tappat hoppet, då ringer Mannen i mitt livs mobil... jag förstår snabbt att det är något med Ferry, för de pratar om en adress, jag fattar att han är vid liv, för Mannen i mitt liv ler... och jag känner att benen nästan vill vika sig under mig, det känns som att kroppen vill säcka ihop... men det har vi inte tid med! Vi snabbar oss upp till parkeringen och kör tillbaka över bron och till den adress som han enligt uppgift ska finnas på. Mycket riktigt, vi möts av ett trevligt äldre par som tagit hand om honom, (deras granne hade läst på Facebook) och han kommer springandes till oss och vi är återförenade efter flera timmar som varit en pärs för oss, men Ferry fattar såklart ingenting av vad som hänt ;) . Det visar sig att paret ringt polisen, som i sin tur sagt att de inte fått in en anmälan om någon bortsprungen hund... dåligt! Jag fick ju till och med bekräftelse via mejl, på min anmälan...
 
Vi är så otroligt tacksamma över att de tagit väl hand om Ferry, de hade satt upp lappar runtom, om en upphittad hund, och vi hade ju letat där omkring! Men kanske innan han hade hamnat där... Vi åkte hem och hämtade en flaska champagne som vi gav paret och idag köpte vi fikabröd till snickarna, utan den enes hjälp med Facebookinlägget vet jag inte hur vi skulle ha hittat honom!  Vi var nog alla tre rätt trötta och tagna efter händelsen, igår kväll, Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var att kunna åka hem idag och ha honom med oss! Igår kändes det som att det inte skulle bli så...  Så tacksamma och glada över att allt slutade gott!
 
 
 
Maria

lördag 23 juni 2018

Missad dans, men bra ändå


Hoppas ni har det bra denna Midsommardagen!? Vi har det bara, bara bra! Vi njuter av sol och ett Smögen som kokar av liv och rörelse! Midsommarfirande och fotbolls VM, man kan lugnt säga att ön lever fullt ut!
 

Igår åt vi traditionsenlig lunch med sill och färskpotatis. Gott och trevligt. Det blåste rätt mycket på dagen, så vi satt inomhus. W hade gjort jordgubbstårta, på jordgubbar som Mannen i mitt liv nästan fick köa för att köpa vid åttatiden på morgonen.
 

Efter tårtan begav vi oss bort till parken där det skulle hållas dans runt midsommarstång. Vi var lite senare än utsatt tid och missade hela dansen. Vi som är från Dalarna ursprungligen är vana vid att dansen varar liiite längre ;) Men strunt samma, nu vet vi precis till nästa år hur saker och ting går till. Då tar vi tårtan med oss och "pick-nickar" som nästan  alla andra gjorde...
 

Vi såg i alla fall midsommarstången, och inte för att vara sån... men... ja, midsommarstänger i Dalarna är nog lite maffigare ;)  Vi tog en liten promenad bort på klipporna och njöt av fantastisk havsutsikt innan vi gick hem och packade ner krabbfiske-grejerna och gick över gatan och ner i "vår vik".
 

Vi hade knappt vågat drömma om det läge vi faktiskt  har här på vårt hus... vi har havsutsikt från balkongen och vi har bara ett par hundra meter ner till en brygga där vi kan fiska krabbor och vi har hittat en båtplats fem minuters gångväg bort, vi har badplatsen ca 10 min bort.... Så nöjda och tacksamma för att vi haft möjlighet att köpa detta hus. (Jo men även om vi jobbat hårt för att uppnå drömmen, så kan man känna tacksamhet tycker jag)
 

Lillprinsen var jättetaggad på att fiska krabbor och vi fick upp två små rackare som vi självklart släppte tillbaka ner till sin mamma i vattnet igen. Så härligt att få vara med och uppleva detta tillsammans med sina barnbarn. Och faktiskt... det var krabb-fiskepremiär för mig med, som aldrig varit på Västkusten innan vuxen ålder.
 
 
 På kvällen grillade vi och bara tog det lugnt här hemma. Ungdomarna tog sig promenader i kvällssolen och de som promenerade bort till Smögenbryggan kunde rapportera om en hel del "röj-röj". Jag och Mannen i mitt liv överlade snabbt om vi skulle ta oss en titt för att se hur kvälls-livet går till på midsommaraftonen... men bestämde oss rätt snart för att inte förstöra den idyll vi har ;)
 

Vi kunde bevittna att det förmodligen var en del håll-i-gång, från vår balkong då vi såg polisbussar åka skytteltrafik fram och tillbaka...  Vi stördes dock inte speciellt av det hela, då vi inte bor mitt i samhället, utan på lagom avstånd. Jag proppade öronproppar i öronen och slapp även höra musik från närliggande fester ;)
 

Idag har vi tagit en fika tillsammans med min bloggvän Maria och hennes D och deras son W, inne i Kungshamn. Och när vi promenerade tillbaka över till vår ö, kunde vi konstatera att ön fylldes på med ännu flera festprissar!
 
 
 Parkeringen precis här vid infarten till ön, var fylld med "halvcampande" ungdomar som liksom slagit lite läger med stolar intill sina bilar. Mannen i mitt liv hade sett att någon låg och tog en tupplur i en av bilarna. Det härliga vädret gör att feststämningen är på topp!
 
 
 Jag förstår att ungdomarna njuter, men själv är jag rätt nöjd med att vara vuxen och trivs bäst här hemma på min terrass... haha... man börjar bli gammal, kanske? ;)
 

Nu ska jag dock unna mig ett glas cava och sätta mig ute i solen. Ikväll blir det något helt annat än midsommarmat... det blir fish and chips, men det blir nog i alla fall lite gubbröra till förrätt! Ha en fortsatt fin midsommarhelg!
 
 
Maria

torsdag 21 juni 2018

På plats!


Ja, då var vi på plats igen då! Det blir vår första midsommar på Västkusten! Vi ser fram emot några lediga dagar med nästan hela familjen.
 

Jag kunde inte låta bli att gå upp på övervåningen för att testa nya objektivet, med havsutsikten. Men... det gick dessvärre inte att komma ut på balkongen för byggställningen.  Så jag fick vackert nöja mig med att stå kvar inne i rummet och fota genom det skitiga fönstret...


Det i kombination med avsaknad av glasögonen så blev resultatet "sådär".  De två första bilderna är fotade med standardobjektivet, och resterande med det nya objektivet.
 
 
Jo, men man ser ju havet helt klart bättre och utsikten gör sig mera rättvis på bild! Ska bli kul att testa lite mera, kanske ha lite mera tålamod ;)
 

Det är otroligt vad ljust det är så här års! Klockan har passerat 21 och det är dagsljus... helt underbart!  DEt blir nog en tidig kväll för oss alla här i huset. De fleat är trötta efter att ha gått upp tidigt i morse, kanske jobbat några timmar och kört bil i ett antal timmar...

Vi har ätit middag och förberett lite inför morgondagens midsommarlunch. Det blir det traditionella och vi hoppas på lite "hoppa grodor" också.  Ska bli kul att ta del av lite nytt firande. Nere på ICA-butiken hade de laddat upp med ett berg av Resorb i kassorna... gissar att det brukar kunna gå "hett till" för vissa här...
 

För  vår del blir det familjemys!  Vad har ni för planer för morgondagen?
 
 
 
 
Maria

onsdag 20 juni 2018

Bara för att det är kul

 
Ett visst intresse för att fotografera har nog alltid funnits hos mig. Eller kanske mest just att dokumentera... Fånga minnen på bild. Ja, men hur roligt var det inte när man var yngre, att fota det ena och det andra? Och ibland när man skulle fota något långt, långt bort så när man framkallat rullen upptäcker man att man inte ens kan se det man fotat... ;)


I och med bloggandet så har fotandet tagit fart. Jag bara tokgillar att fotografera detaljer av olika slag. Däremot upptäckte jag för några år sedan att så där överdrivet intresserad av att fota, det är jag inte. Jag orkar bara inte hålla på att lära mig ISO, bländartid och allt det andra... Jag har alltid bara fotat på känsla. Bara för att det är kul. Bilderna är absolut inga proffsiga bilder, eller ens hobbyproffsiga... men de duger åt mig, och det jag använder de till.
 

Jag vill att det ska gå relativt fort att skaffa några bilder till ett blogginlägg till exempel. Eller att det ska gå fort att knäppa några bilder på de rörliga motiven, som barnbarnen till exempel. Dessutom ska ju bilderna bli av. Jag tröttnade faktiskt på att släpa runt på den stora Canon-systemkameran (har inte ens koll på modellbeteckningen längre, på dem) på utflykter och resor, så det slutade med att det bara blev bilder med mobilen en period.
 

Förra sommaren investerade jag i en betydligt mindre systemkamera, en Sony A5100. Betydligt enklare och inte alls samma finesser... men... jag använder den! Den är liten och smidig och finns nästan alltid med i handväskan. Jag tokgíllar den! Den uppfyller mina behov, helt enkelt! Sedan en tid tillbaka har jag funderat på ett nytt objektiv till den... så idag skickade jag in Mannen i mitt liv för att köpa hem ett 55-210.
 
Så klart skruvades det på och några bilder i alla hast brändes av. Kanske ganska ointressant för er, när det inte finns något att jämföra med... men jag knäppte lite "zoom-bilder" på olika detaljer här hemma. Bara för att det är kul. Jag har stått på kanske 1- 1½ meters avstånd och delvis använt full zoom. Tänkte att jag kanske kunde ta lite roliga fina bilder från Västkusten för jämförelse mellan de olika objektiven och visa vid annat tillfälle.
 
 
 
Maria

tisdag 19 juni 2018

Tänk hur det är...



I söndags hölls det dop för Lillprinsessan. Föräldrarna hade helst velat ha dopet en lördag, men det var lite svårt att få till det med tillgängliga tider och begynnande semestrar... Så det blev en söndag. Med högmässa. Inget fel med det, jag har för mig att vi också döpt något av barnen under en högmässa. Men... lite besvikna var vi nog ändå på att själva dopet blev så "kortfattat" bara ett litet inslag i den annars ganska långa högmässan. Endast en psalm hade de själva fått välja och oftast när vi varit på dop så har prästen "iscensatt" dopet igen, så vi haft möjlighet att gå fram och fota. Så var icke fallet denna gång. 

Man vill ju så gärna ha just sådana stunder dokumenterat. I alla fall jag... jag blev ganska besviken faktiskt! Det är ju en sak man bara gör en gång, liksom... Det hade ju varit roligt att få visa upp lite fina bilder här på bloggen också, om jag ska vara helt ärlig. Tänk hur det är...


Jag hoppas i alla fall att föräldrarna till Lillprinsessan är nöjda ändå med dopet! Och det tror jag också att de är. Det var många gäster där för Lillprinsessans skull. Föräldrarna hann inte sitta många minuter under tiden det bjöds på förtäring. Många fina presenter fick hon, den lilla tösen. Och mormor missade att fota tårtan också... ;) Dopkudden som jag hade sytt fotade jag hemma, innan jag slog in den ;) 


Summa summarum, så känner jag mig varm i hjärtat när jag tänker på Lillprinsessans dop av flera anledningar. Dels för alla fina människor som finns för henne, men även just det att i samband med detta dop så kom två av mina fyra syskon och deras respektive hem till oss på lördagkvällen för att äta med oss. De hade även mina föräldrar med sig. Det är inte ofta som de kommer på besök, så det var extra mysigt och trevligt! Tvillingdöttrarna med sina familjer var också med, och min bror hade en av sönerna och deras barnbarn med sig. 


Så roligt att se Lillprinsen leka med deras lilla prinsessa, det skiljer bara ganska precis en månad mellan de och de är ju tremänningar. Vore kul om de fick träffas lite då och då under uppväxten. Själv har jag ingen aning om vem eller vilka som är mina tremänningar, men jag tror jag kan namnen på mina barns alla tremänningar faktiskt! Tänk hur det är... man har ingen aning om ifall man råkar på någon som man är släkt med...? ;) 


Vi fick en jättemysig lördagkväll och hann prata, skratta, umgås och rå om varandra en hel del! För på dopet blev det ju inte samma sak att vi hade tid att umgås direkt.  Så... jag sparar hela dopet med familjekvällen innan, i mitt hjärta och minns med glädje och värme... utan foton... 


Maria

torsdag 14 juni 2018

Lite nostalgi när mormor följer med till BVC


Idag har jag haft förmånen att få följa med när S skulle på 4:månaders kontroll på BVC med Lillprinsessan.  Jag har inte min bil hemma denna veckan (den har W lånat och dragit ner till Wikers Bohus med några kompisar) och BVC ligger nere i samhället, så vi tog bussen.

  
Lillprinsessan sov sött i sin vagn och vaknade redan strax efter att vi kommit fram. Vi var tidiga och det var lunchstängt så vi passade på att gå ner till vattnet, alldeles nedanför,  och kika lite. 


Området där deras BVC ligger, är väldigt vackert och pittoreskt. Lokalerna är ett gammalt sjukhem som numera inrymmer Läkargrupp (vårdcentral) och även skola och förskola är beläget i en av byggnaderna. Så finns det lite andra kontor där också om jag fattat saken rätt. 

 BVC-besöket gick utmärkt. Lillprinsessan fick godkänt i precis allt! Längd och vikt utan anmärkning, följer sin kurva exemplariskt ;) Själv var jag en mycket stolt mormor och fylldes lite av en nostalgisk känsla när jag tänkte tillbaka 25 år i tiden, då jag själv gick på BVC med mina tvillingdöttrar (den ena är ju S, Lillprinsessans mamma). Både själva minnet från tiden då de var så små men även minnet av att jag hade min mamma med mig varje gång jag var på BVC under deras första år. För innan de kunde gå själva var det lite svårt att gå ensam på de där besöken, när jag skulle bära båda själv.. Det var nämligen inte okej att rulla in barnvagnen ända in på "undersökningsrummet", konstigt nog...? 


Det var mysigt att ha mamma med på de där besöken och jag är glad åt att ha det som ett minne. (Herregud, det låter kanske som att min mamma inte finns längre....? Men det gör hon!) Jag har förstått att även min mamma tyckte om de där stunderna. Vill minnas att vi brukade köpa med lite fika hem efteråt. Jag och S fikade också efteråt här hemma. Lillprinsessan som sov hela bussresan och hela fikastunden, vaknade strax innan de skulle promenera hem till sig igen. Och såklart var hon på sitt allera mest strålande humör. Som alltid, typ...  Goa tjejen... 



Maria

onsdag 13 juni 2018

Här är jag igen,och allt är bara bra, tack!



Det är så att jag blir lite rörd av omtänksamma ord från någon jag inte ens träffat IRL... 
Jo, men jag fick ju en hälsning här på bloggen ifrån Annelie, hon skrev:

Hej Maria, 
Vi saknar dina blogginlägg!!!!
Jag hoppas att allt är bra med dig och din familj och att inget har hänt. 
Kramen, Anneli



Ja, men hur omtänksamt är inte det när man inte "hört" något från mig på ett par veckor, lite drygt!?  Det är ju det som är det härliga i bloggvärlden, den där omtänksamheten som många av oss har gentemot de bloggerskor som vi följer och inspireras av.  Den där omtänksamheten som är äkta och genuin. Sen stöter man såklart på en hel del avundsjuka och bittra kommentarer också, men sånt får man låta passera. 


Tack för omtanken, Anneli! Och till er andra läsare... om ni inte hittat till Annelies kloka och mycket läsvärda och inspirerande blogg tidigare, så hittar ni den här!


Och nej, ingenting har hänt med någon i min familj, allt är bara bra med oss alla! Och det är jag tacksam för.  Att vi alla har hälsan i behåll!

Den här bloggpausen då... Vad beror den på? Tja... egentligen inget speciellt. Vi for ner till Västkusten och Wikers Bohus för en långweekend där i början av Juni, jag och Mannen i mitt liv.  Fullastade med grejer och till och med en trädgårdsmöbel drog vi en tidig lördagmorgon. Det sista som jag "knökte in" (nåja, lite överdrivet, så trångt var det såklart inte)  i bilen var datorn. Jo, för jag skulle ju blogga såklart, med bilder från fantastiska Bohuslän...

Det gjorde jag ju...inte... Jag hade inte ens behövt ta med den där datorn, för den rörde jag inte ur fläcken från den plats där jag lade den när vi kom in i huset... Man tror att man tänker vara aktiv och göra fina inlägg, men vad som händer är att man stänger av totalt! (Jo, Facebook och instagram hade jag lite koll på)  Man fixar lite inne med lite piff, man åker och köper skrymmande saker som stor familje-grill (som väger bly och precis går in i en mellan-suv...) och däckstolar till soldäcket.

Man njuter av sol, värme och ledighet! Inte har man lust att plocka fram datorn och blogga då! Det är till och med på den nivån att man inte ens läser andra bloggar. Nej, inget illa menat men man prioriterar inte det i det läget helt enkelt.
Man hänger också på det som erbjuds i aktiviteter på sin ö, som att delta i vinprovning på en av restaurangerna. Ett bra tillfälle att lära känna lite folk och lära sig något om platsen, kanske.  Man cyklar runt på sina minicyklar och känner sig som den där "badgästen" man är... Fast vi har räknat ut att vi tillbringar säkert  15% av årets dagar på den där ön, alla årstider,  så liiiite mer än badgäster är vi väl?

Och är man badgäst så måste man väl bada... mitt förra inlägg handlade ju om den badkruka jag är, och det hjälpte med lite nya bikinisar  för att få ner mig i vattnet...
Två kvällar i rad tog vi de där cyklarna och åkte och badade. Första kvällen vid badplatsen som finns på typ 3 minuters cykelväg.  Och andra kvällen ute på klipporna något längre bort, men fortfarande bara ca 10 min med både cykel och promenad sista biten. Helt perfekt!
Vi har gjort en liten roadtrip till närliggande små orter längs kusten. Finns så mycket fint att se i trakterna.
Vissa går liksom igång på parkerade hummertinor...
Nej, man kan inte annat än njuta när man är där i Wikers Bohus. Än en gång, jag är så otroligt glad för det huset!

Strax efter ankomsten knackade det på vår ytterdörr, och vi tänkte väl att det var någon granne som kanske ville hälsa... döm om vår förvåning när Maria, min bloggvän, och hennes D stod där ute med både vovven och sonen. SÅ kul att de tog sig tiden att kika förbi när de var i krokarna. De har lantställe några mil bort, så det är lite roligt att vara "sommargrannar".
Självklart har vi tagit en och annan promenad. Njutit av havsutsikten både här och där. Det där havet finns ju typ runtom...
Så visst har vi haft det bra! Vi har också konstaterat ett antal gånger att våra snickare gör ett bra jobb, vi har beundrat både fasad och nya fönster.

Vi har ätit både middag och lunch ute på restaurang, och vädret har tillåtit hemmamåltiderna ute på terrassen.  Ja, ni kanske fattar att man inte prioriterar att slå sig ner och göra blogginlägg och läsa bloggar, när det finns så mycket annat att utforska och njuta av?


Man tror ju gärna att man ska hinna ännu mer än vad man i praktiken gör... men stället finns ju kvar och sommaren har ju inte mer än börjat, så allt måste ju inte ske på en gång...
Men man måste ju samtidigt ta vara på tiden, tillfället och det enormt vackra vädret. Ta vara på möjligheten att se kvällssolen försvinna ner i västerhavet.



Njuta av hur solens strålar nästan glöder på de fantastiska klipphällarna!

Ja, det är verkligen magiskt vackert där på den där platsen på jorden! Jag är så glad över att  Mannen i mitt liv presenterade detta för mig, för några år sedan!

Det finns inte så många måsten när vi är där i Wikers Bohus, utan vi tar allt med ro. Inga stora renoveringsbehov utan mer att vi vill göra lite förändringar för att göra huset mer som vi vill ha det, rena skönhetsanpassningar, typ... Men ett måste finns det faktiskt,  och det gäller vid varje besök... och det är att äta Bohuslänska skaldjur såklart!


Så ja, nu vet ni varför det blev en bloggpaus, och när vi kom hem så rullade allt bara på, kände inget behov av att uppdatera bloggen. Men nu när det undrades om något hänt, så kände jag att det var dags att krypa fram igen.
Maria
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...