2020, bye bye...

 

Nyårsafton, sista dagen på år 2020. Ett år som för oss alla handlat väldigt mycket om att ställa in, ställa om, hålla i, hålla ut och mindre om att hålla om... 

Vi har ställt in både musikal och showbesök, fjällresor, Visbyresor, Mannen i mitt livs 50:årsfest, hotellvistelser m.m och vi har fått ställa om adventsmingel och inte minst julfirande.  Vi har knappt träffat några andra än våra egna barn och deras respektive och de tre små barnbarnen under hela året. Vi har knappt träffat våra gamla föräldrar och de få gånger vi gjort det har det skett med avstånd och vi har inte kunnat kramat dem, fast de kanske så väl hade behövt en kram av oss... jag och Mannen i mitt liv har kramats och hållit om varandra, men jag minns inte när jag kramade mina egna barn sist... 

Det har varit lika för oss alla. Eller åtminstone så har vi alla uppmanats att leva efter restriktionerna, sen har det kanske varit olika hur man tolkat dem. Det har ju inte varit direkt tydligt och enkelt alla gånger att tolka dem heller... Vi har gjort så gott vi kunnat och följt dem, sen finns det ju alltid någon som undrar om allt varit nödvändigt, som man gjort.  

För oss har det varit viktigt att samtidigt kunnat leva ett någorlunda "normalt" liv och inte bara hålla oss vid liv. Vi har hållit oss friska, hela familjen, så någonting måste vi ju ändå ha gjort rätt, tänker jag  ;) 

Många anser att detta har varit ett riktigt skitår... ja, det har kanske inte varit vårt bästa år... men jag tycker ändå att jag haft ett hyfsat bra år. Jag har gjort väldigt många reflektioner över mycket, och många reflektioner håller jag för mig själv eller tillsammans med Mannen i mitt liv, som jag reflekterar mycket och ofta tillsammans med. 

Men jag kan dela med mig av vissa saker som jag blivit betydligt bättre på detta år. Jag har ringt till mina föräldrar en eller två gånger i veckan sedan i mars. Jag har aldrig haft dålig kontakt med mina föräldrar, men jag kan inte påstå att jag varit så bra på att höra av mig de senaste åren, som just under detta år. Vi har skickat blommor lite då och då till våra gamla föräldrar, för att sprida lite glädje och värme. 

Jag har blivit mycket bättre på att ta hand om mig själv. Jag var redan tidigare rätt bra på att koppla av och ta hand om mig på det sättet, men nu har jag blivit väldigt mycket bättre på att ta hand om mig själv genom motion också.  Jag har väl alltid vetat att det är bra att röra på sig och jag har väl "periodvis" varit mer eller mindre aktiv, men nu har jag verkligen fått in motion som en del av mitt liv.  En sak som finns med i reflektionerna om vad som verkligen är viktigt. 

Trots att vi fått ändra en massa planer under året, så har vi ändå haft mycket trevligt, mysigt och även roligt ihop, jag och Mannen i mitt liv. Vi har varit hemma mycket av naturliga skäl. Vi eller snarare Mannen i mitt liv har alltid varit rätt rastlös och det ska alltid hända saker... vi har verkligen hittat ett helt annat lugn med att "bara" vara hemma i vårt hus.  Vi har hittat en skön lördagslunk, som vi kanske inte alltid haft. 

Även om vi inte kunnat rest till våra hus i fjällen och på kusten precis som vi velat under hela året, så har det ändå blivit en del besök där. Vi har alltid varit tacksamma över att ha gjort oss den här möjligheten att ha fler än ett boende, men kanske är vi extra tacksamma nu eftersom vi kunnat byta miljö lite men ändå vara "hemma". Vi har kunnat semestra men på ett lika tryggt sätt som om vi varit hemma. 

Jag vill inte klaga allt för mycket på 2020. Vi har hållit oss friska, både jag, Mannen i mitt liv, barnen och deras familjer. Våra gamla föräldrar har heller inte drabbats av just covid, sen finns det kanske annat som inte alltid är helt 100 med dem, men det hade det ju varit oavsett... 

Vi har inte påverkats nämnvärt ekonomiskt, mer än att (långsiktiga) placeringar kanske hoppat lite upp och ner... men vi har inte drabbats av uppsägningar, permitteringar eller annat. Som hemmafru har det funnits lika mycket att göra ;)

 Mannen i mitt liv har jobbat hemma sedan en månad tillbaka och jag ser det lite som att vi fått vara tillsammans lite "extra" mycket. Inte för att jag sett jättemycket av honom eftersom han suttit på sitt hemmakontor, men vi har haft många trevliga lunchraster och kaffepauser ihop. 

Vad ska man mer säga om 2020... tja, jag kommer nog inte på så mycket så här spontant... men jag vill ändå tacka för ännu ett år då vi haft hälsan och kärleken i behåll, något jag är mycket tacksam över! Säkerligen har jag lärt mig något av denna pandemi också. Jag vill också tacka alla er som läst min blogg under året. Jag har fått ganska många nya läsare och hittat flera trevliga nya bloggar att läsa. Så himla kul att se att det finns många som fortfarande vill ha den där kontakten mellan varandra, så där som det var i "bloggtidens begynnelse"... Det i sig är också en reflektion jag gjort under året. 

Bjuder er på ett helt gäng bilder från "våra tre tillhåll" , hemifrån, från fjällvärlden och från kusten.  Bilder jag tagit under året som gått.  

Så vill jag så klart önska alla som läser detta ett riktigt GOTT NYTT ÅR! Var rädda om er själva och varandra! Håll i, håll ut...  så hoppas vi att 2021 bli ett bättre år! Eller hur! 

Maria

Egentligen behövs inga ord

Hav. Klippor. Vindstilla. Tystnad. Sjöbodar. Bryggor. Egentligen behövs inga ord, den här vyn talar för sig själv, kan jag nog tycka... 

Den här vyn är från tidigare idag, strax innan lunch, nere på "vår brygga". Det är ju inte vår egen brygga på något vis, men det är den närmsta badplatsen och vi har ju bara 117 meter dit...  

Jag tycker om att gå ner dit och blicka ut över de två röda sjöbodarna, den lilla fyren och havet som jag vet öppnar sig och breder ut sig där bakom...  Känna lugnet, den sköna tystnaden och bara vara en del i det hela för en stund. 

Vad mer kan man begära en dag så här i slutet på 2020. Så tacksam! 

Maria

Att promenera längs strandkanten

I många år har jag haft den där drömmen om att bo vid havet. Vet inte när den kom och hur den kom, men ofta får jag upp en bild i mitt huvud där jag en ruggig höstdag promenerar längs strandkanten.  Gärna då havets strandkant...  Varför det är en ruggig höstdag vet jag inte heller, men kanske för att jag nog faktiskt är mycket av en "höstmänniska"...? 

Jag tänker att jag går längs den där strandkanten och det småregnar i luften. Regnet blandas med saltstänk från havet... Mitt hår lockar upp sig av fukten och jag drar upp polokragen lite till på den stickade tröjan, som sticker upp i halsen under regnjackan.  Kanske kliver jag ner lite i vattnet, för jag har väl gummistövlar på mig?

Ja ungefär den bilden har jag haft i huvudet ofta. Drömmen om att bo vid havet. Drömmen om att promenera längs strandkanten.  Drömmen är delvis uppfylld. Ganska mycket uppfylld.  Även om vi inte bor permanent vid havet så känns det verkligen som vårt andra hem att vara här på kusten. Vi är ju här betydligt mer än som bara sommargäster, badgäster som det heter bland ortsbefolkningen. 

Idag gick jag längs den där drömmarnas strandkant... fast på riktigt...vinterdag i slutet på december och inte höst... vandringskängor och inte gummistövlar... dunkappa och inte regnjacka... men halvpolo på tröjan och halsduk som värmde skönt... håret lockade inte upp sig eftersom det var gömt i mössan...

Jag klev inte ner i vattnet men jag tog av mig den tjocka vanten och kände på vattnet. Jag som är en badkruka av värsta sort så länge det inte handlar om 39 grader... jag tyckte inte att vattnet kändes så mycket kallare än på sommaren... alltid kallt ;) 

Det är verkligen något speciellt med att gå längs vattnet. Något alldeles extra att blicka ut över havet.  Det ger både kraft, energi och samtidigt ett lugn. 

Jag är oerhört tacksam över att ha detta "vårt andra hem" med närheten till klipporna och havet, men jag hoppas också att jag någon gång kommer att kunna bo vid havet permanent. En ny bild har kommit upp i mitt huvud under detta året... det är en bild där jag tar mig ett dopp en annan ruggig höstdag... ja, en vansinnigt lustig bild, jag vet... som ett skämt med tanke på att jag inte ens badar en gång varje sommar... 

Men jag har bestämt mig för att utmana mig själv i det.  Den dag jag bor så nära havet att jag kan kliva i vattnet från min egen tomt, mer eller mindre, så ska jag "höstbada".  Om det kommer bli verklighet får tiden utvisa. Tills dess nöjer jag mig med att promenera längs strandkanten...

Maria

Julen kom och julen gick

 

Det blev en bloggpaus på nästan en vecka... När dagen före julafton var kommen och därmed även uppesittarkvällen med det "traditionella" bingolottospelandet, så kanske jag hade hittat lite julkänsla trots allt... men väldigt lite. Även om jag inte varit direkt julpepp, så har jag å andra sidan heller inte varit juldepp... Det blev en jul om än inte helt satt på paus, så nog kan man säga att den gick på sparlåga. 

Detta var vår första jul utan hemmaboende barn i huset... Sist vi vaknade upp en julafton utan barn i huset, var 1992 då jag var höggradvid och strax därefter låg inlagd för havandeskapsförgiftning och knappt tre veckor senare, på tjugondag knut, var jag mamma till två tvillingdöttrar...

Men nu var det inte det jag skulle berätta om... nej, men i alla fall... tillbaka till denna julaftonsmorgon... Vi köper inte julklappar till varandra varje år, jag och Mannen i mitt liv, de senaste åren har vi köpt saker till oss gemensamt istället som möbler och andra investeringar. Men i år hade jag köpt julklappar till honom och eftersom han blir sur, (eller i alla fall låtsas att han blir sur?) om jag "smyghandlar" och han inte har handlat till mig, så bekände jag detta någon vecka innan jul, så vi skulle slippa en "surgubbe" på självaste julafton ;) Och nej, jag blir inte en surtant om jag inte skulle få en julklapp! Jag gillar absolut att få paket, men just julen handlar om så mycket annat. Däremot vill jag nog gärna få ett paket på min födelsedag ;) Allra roligast är det att ge paket, tycker jag. 

Hur som helst, vi "bytte julklappar" redan på förmiddagen, efter julfrukosten som i alla våra år tillsammans bestått av risgrynsgröt... tomtegröt... Det var nästan som att kastas tillbaka i ungdomens dagar... byta paket med varandra på tu man hand sådär...  Lustigt nog hade vi handlat mjuka paket båda två, från samma varumärke ;)

Det blev en jullunch med delar av familjen på plats och andra på plats via länk. Sann och äkta 2020-anda... även om jag egentligen har svårt att förstå varför det på något vis skulle vara bättre att jag och Mannen i mitt liv hade satt oss på en restaurang bland tre andra bord med fyra för oss helt okända personer vid varje, till exempel... och personal på det... 

Julklappar delades ut och när jag och Mannen i mitt liv återigen var ensamma hemma så ägnade vi kvällen åt att äta skaldjur och bada spabad.  Helt okej julafton måste man väl säga. Varken mer eller mindre... 

Resten av julhelgen har varit slöa hemmadagar. Vi har skrotat runt, ätit köttbullemackor med rödbetssallad till lunch typ varje dag, bakat pizza på räkorna som blev över på julaftonen, jag har sytt en klänning och varje dag har jag motionerat på löpbandet. Har väl aldrig förr brytt mig om att motionera sådär på riktigt en juldag eller annandag, nej då har det nog snarare varit en "annan dag"... ;) 

Vi har kollat serier på TV. Plöjt både "Gangs of London", sett hela "Des" och nu har vi börjat med "Förlorad". Jag har också börjat se "Sjuksystrarna på Fredenslund". Så mysig serie, varför missar jag så ofta sådana!!??  Innan jul såg vi även "Virgin River", ett litet tips på en mysig serie!

Nu har vi bytt miljö, jag och Mannen i mitt liv, för några dagar. Vi har precis "landat" på kusten och om jag känner mig själv rätt så kommer det nog inte dröja en vecka till nästa inlägg... Man brukar hitta inspiration till inlägg när man är här...

Maria

Första året med Wikers Hytte

Jaha, då var vi hemma igen. Till plusgrader och gröna gräsmattor.  Även om jag inte tokgillar snön, så var det definitivt ljusare och finare uppe i fjällvärlden. Jag skulle inte vilja bo så jag hade snö så stor del av året, men att åka till fjällen och se lite snö då och då, jo men det passar mig. 

Men faktiskt så tog mildvädret och blåsten i helgen, ganska hårt på vädret där uppe också. Fast det kom lite nysnö igår morse, så det kanske är lika fint igen som när vi kom i torsdags kväll. 

Utan att för den skulle gnälla och beklaga mig, så måste jag ändå säga att det var med lite sorg i hjärtat som vi återvände hemåt igår. grannstugorna började fyllas allt mer och även på parkeringen nere vid skidanläggningen var det betydligt fler bilar än vad det var torsdag - lördag. Verkade som att många kom upp under helgen till stugorna. Det är väl de som ska fira jul där förstås. De som inte är så många i sin familj, och inte firar och har hyrt tillsammans med någon annan familj, får man väl förmoda?

Vi mötte även en hel del bilar med takboxar som var på väg upp, under vår resa hem. Det kändes faktiskt som att vi åkte åt fel håll... 

Nu när vi var upp, var det faktiskt precis ett år sedan som vi fick tillträde till huset, vår hytte, ett år sedan vi åkte upp och gick besiktning och fick nycklarna. Vi hade en välfylld släpkärra med möbler och annat och sov vår allra första natt i huset, jag och Mannen i mitt liv. 

Sedan flyttade vi in lite mer på riktigt i mellandagarna och stannade över nyår. Alla barnen och deras familjer och även mina svärföräldrar var med några dagar och vi invigde huset med att öppna den där superstora Champagneflaskan som rymmer tre liter. Festligt! 

Jag och Mannen i mitt liv gjorde några helgvändor upp under januari och februari. Bilen fullpackad med småmöbler, piff, husgeråd m.m varje gång. Vi gjorde vecka 10, till vår sportlovsvecka, men tyvärr så var det bara våra barnfamiljer som kunde närvara. "Ungdomarna" kunde inte ta ledigt p g a jobb och skola. Vi hade en mysig sportlovsvecka med skidåkning, korvgrillning och mysiga trötta hemmakvällar. 

Tanken var att fira påsken däruppe och vi skulle nog faktiskt kunna åka allihop den gången. Men... när vi kom hem från vårt sportlov, så slog den där coronan verkligen till med full kraft  och hela världen blev annorlunda... Ja, det är väl ingen som glömt. 

Det blev inget påskfirande i vår hytte. Tidigt i höstas började vi spåna på om vi skulle kunna fira julen däruppe. Skulle det vara möjligt för alla att kunna åka upp, med tanke på jobb, skola och annat?  Jo, men eftersom vi alla ville så gärna fira en vit jul, så verkade det gå att lösa. Åh som vi såg fram emot det, allihop! Jag och Mannen i mitt liv fraktade i förväg upp en hel del julklappar för att få bättre plats med all mat när det verkligen var dags att åka upp. 

Vi skulle åkt idag. Vår hytte skulle fyllts med liv och rörelse och vi skulle ha firat vårt första år som hytte-ägare.  Nu blev det ju inte som det var tänkt, som med så mycket annat detta knasiga år... Vi håller våra tummar och tår för att kunna genomföra en sportlovsvecka där uppe. Eller åtminstone fira påsk tillsammans där...  

Och jag önskar verkligen att vi kan få revansch nästa jul, att vi tillåts fira julen där uppe och att alla barnen kan vara med då istället, att svärsönernas föräldrar kanske kan "avvara" sitt besök under själva julafton, för egentligen är det ju deras tur nästa år att ha barnen hos sig. Barnen kör varannat år, nämligen... 

Nu ska jag sy knapphål och sy i knappar på Lillprinsessans julklänning, så jag kan leverera den imorgon. Och till alla er som kikat in här och lämnat hälsningar den senaste tiden, som jag inte återkopplat till, jag har inte glömt er! Jag återkommer! 

Maria

Hemsydda julklänningar

 

Att jag sydde julklänningar till döttrarna när de var små, måste nästan ses som en dåvarande tradition.  Från deras första jul upp tills de kanske var fem-sex när de hellre ville välja något mer "fancy" i klädbutiken, har jag knåpat ihop klänningar varje jul.  Minst två varje jul, säkert fler eftersom jag ville att alla skulle få nya... 

Det blev nästan en tradition att de gjordes klara in i det sista... På julaftons morgon var det ingen ovanlighet att jag satt där och sydde i någon resår som skulle sitta runt handleden, eller någon knapp som skulle sys i...  Tygerna varierade i mönster och färg år efter år, men alltid ett juligt tyg på ett eller annat sätt. Jag minns stora röda rosetter som jag sydde på fram på bröstet på någon klänning. Jag minns volanger, spetsar och jag minns att jag var stolt över skapelserna och flickorna var ju så fina när de radades upp i soffan för det årliga julfotot. Ofta hade de lika kläder eller i alla fall liknande alla fyra när de var riktigt små. Välmatchat skulle det vara! Och så rosetter i håret, eller något annat hårband... Ja, det var tider det...

I år kändes det självklart att sy en julklänning till Lillprinsessan. Jag hade sett ett rutigt tyg framför mig. Tankarna vandrade till Carl Larsson... eller Astrid Lindgrens Madicken på junibacken...  

När vi var på kusten gick jag till den fina lilla sy-butiken vi faktiskt har bara två-tre minuter hemifrån, och tittade om jag kunde hitta vad jag sökte. och det gjorde jag! Det blev ett rutigt bomullstyg som säkerligen egentligen mer är tänkt till att sy gardiner av. Men för mig var det ett perfekt klänningstyg till Lillprinsessan. 

Jag sydde den i onsdags i förra veckan. Jag hittade en vit bomullsspets som jag livade upp nederkanten med. Den hänger där hemma över min symaskin, helt klar... förutom sex knapphål och lika många knappar som ska till i ryggen... 

Det kan mycket väl bli som traditionen säger, att det får jag fixa i sista stund... Lillprinsessan ska få klänningen på onsdag är tanken, och vi är fortfarande kvar i fjällvärlden...  Planen var att åka hem igår förmiddag egentligen. Mannen i mitt liv hade beställt skidor som ska hämtas ut i stora sportbutiken och de skulle ha kommit i fredags, men "postiljonen" ville tydligen ha lite mera tid på sig... Det sägs att de ska dyka upp idag, så vi väntar och ser när vi kommer iväg hem ;) 

Maria

Lite julstämning och kok-kaffe

 

Hej i lördagseftermiddagen, så här bara fem dagar innan jul. Tänkte bara kika in och bjuda på om än inte julstämning, så i alla fall lite vinterkänsla.  Ett folktomt torg nere på Vemdalsskalet. byggnaderna där nere bjuder verkligen på julstämning i kvällsskenet. Tycker verkligen de lyckats få till ett mysigt litet torg där nere, med byggnader som tar tankarna till alpbyar... inte för att jag varit i någon alp-by, men jag har sett bilder ;) 

När vi badade igår kväll bjöds vi på ett fantastiskt skådespel med en himmel som var magisk på sitt sätt med dimmoln som passerade och avlöste varann. Ångorna från det heta vattnet (40 grader) som steg upp och blandades med luften, det blev som en rök runt oss. Jag tokgillar att bada spabad, men ibland är det något så där alldeles extra, vilket det var igår. Magi! 

Mannen i mitt liv kokade vårt eftermiddagskaffe ute på grillen idag. Det är verkligen en speciell känsla. Att se på elden och kaffepannan som hänger fritt ovanför, rätt rogivande på något vis. Vädret idag är inte alls samma som igår. Det är två plusgrader och träden är inte så där vintrigt vackra längre, all snön har rasat av... Vi satt inomhus och drack kaffet men fortsatte att titta på elden genom fönstren...  Och kok-kaffe... ja det är nog bland det godaste kaffet... 

Maria

Det skulle bli en vit jul...

 

Havregrynsgröten intogs med denna fantastiska utsikt imorse. Vy från vårt TV-rum i fjällhuset, Wikers Hytte. Ni som följer mig på instagram kunde se redan igår kväll att vi är här nu. Vi åkte upp hit vid lunchtid igår. När vi passerat Färila och lämnat "civilisationen" mötte vi snön. Snö på marken och snö i luften. 

Framme på plats var det verkligen riktig vinter! Snötyngda grenar på träden, de riktigt bugar sig av tyngden. Vackert!  Vitt och vackert och inte ens jag, som egentligen inte alls tokgillar snö, kan säga något annat än att det är väldigt vackert! 

Det var ju meningen att vi skulle fira en vit jul i år. Det är ju "våran julafton" i år, alltså det var vår tur att ha barnen med familjer på självaste julafton. Förra året fick vi hålla till godo med att flytta julfirandet till några dagar innan julafton eftersom barnen skulle vara hos sina  respektives familjer.  Vi började planera för det här julfirandet tidigt i höstas, och vi blev så glada allihop över att alla, precis alla skulle kunna vara tillsammans några dagar i fjällhuset!

En vit jul, med gnistrande snö och maxad julkänsla. Pulkaåkning på julaftons förmiddag med varm choklad i ryggsäcken. Julklappar under granen och julmat, precis som traditionen brukar vara.  En i stort sett garanterat vit jul...  

Säg den lycka som varar... vi är ju, som de flesta av er vet vid det här laget, en ganska stor familj. Fyra döttrar, lika många svärsöner och tre små barnbarn... alldeles för många för att få fira jul tillsammans, sägs det. 

Även om vi vidtagit åtgärder innan och jobbat hemma, inte umgåtts med andra, inte trängts i butiker m.m så är det inte okej att samlas och bo under samma tak i några dagar, trots att huset är stort. Jag undrar bara i mitt stilla sinne hur en familj med fler än sex barn bär sig åt om man bara får samlas åtta personer....? Just nu önskar jag att vi valt att bo i ett enda stort kollektiv och bara varit ett enda hushåll ;) 

Nu blir det alltså inte en vit jul i fjällen. Jag och Mannen i mitt liv är här uppe för att hämta hem julklapparna som vi var så smarta att frakta upp i förväg, för att få plats med all julmat och en masa annat när vi skulle åka upp ett par dagar före julafton. Smart tänkt då i alla fall ;) 

Även om det är väldigt fint här uppe nu, solen har lyst och det är verkligen vitt och gnistrande så har jag lite svårt att känna den där äkta julstämningen...  Igår kväll när vi hade kommit hörde jag några barn stoja i snön vid ett av grannhusen, och jag tänkte med aningen sorg i hjärtat att det skulle ju vara våra barnbarn som skulle stoja och busa i snön...

Ja, jag är besviken! Jag VET att det är lika för många, och många har det ännu värre. Men jag känner ändå en stor besvikelse samtidigt som jag tänker att jag ska tänka positivt och tänka att det blir fler jular som vi kommer kunna fira här uppe.  Många kommer att maxa sitt julfirande i år och gå all-in, har jag förstått i sociala medier. Klart man kan göra det om man ändå kan samlas med sin familj som vanligt tänker jag. 

Någon annan tycker kanske till och med att det är skönt att det inte är som vanligt i år. Skönt att slippa stress och måsten.  Själv undviker jag alltid stress och måsten och gör bara det roliga, så det är ingen skillnad. Samtidigt som "jag tycker synd om mig själv" så tycker jag förstås mer synd om de som sitter helt ensamma på julafton, de tycker jag ju synd om på riktigt. Själv gnäller jag ju bara lite ;) 

Men jag lovar att nu ska jag inte gnälla mer över den här julen. Det är som det är och på något sätt ska jag nog se till att i alla fall få se mina familjemedlemmar. Det blir inte tillsammans här, och det blir ingen vit jul, men jul blir det i vilket fall som helst. 

Bilderna i dagens inlägg är rena "skrytbilder" över hur härligt det hade kunnat vara att fira jul här. Gnistrande vitt, fantastisk utsikt, skidbackarna inpå knuten och en timmerstuga som hade kunnat vara pyntad och piffad med barr-girlanger, julstjärnor och en klädd julgran...  

Men upp med hakan, det blir en jul och vem vet, det kanske till och med blir en vit jul? Kanske ligger snön en halv meter tjock när vi vaknar på julaftons morgon. Då gnäller jag väl över det också, jag som egentligen inte gillar snö... haha ;) 

Ha en fin fredagkväll! Hör kommer vi mysa med god mat, spabad och kanske en tänd brasa! 

Maria