Fler än jag som längtar?

 

Sol, värme, sommar... Är det fler än jag som längtar?

Jag längtar verkligen efter vår och sommar nu... Längtar efter havet och kusten. Längtar efter saltstänkta klippor. 

Längtar efter att sommar-bo i vårt kusthus. Packa picknick-korgen med champagne och tilltugg... Vandra iväg i klänning och gympadojjor, över klipporna... och bara några minuter hemifrån slå sig ner tillsammans med den man älskar... 

Sitta där och njuta av utsikten, fyllas av ro... lyssna på måsarnas skri, överväldigas av det vidunderliga havet, blicka ut över horisonten... 

Sitta där och njuta och bara vara... tillsammans. Prata om allt mellan himmel och jord, så som vi brukar. Skratta, minnas och kanske drömma och planera... 

Det är vad jag längtar efter!  Längtar galet mycket efter just det,  just nu faktiskt! 

Maria

Hästtjej

 

 Om man ser de här  första bilderna, kanske man lätt kan få för sig att jag är "häst-tjej" eller.... "häst-människa" kanske låter bättre? Men om sanningen ska fram så är jag varken det ena eller det andra. 

Nej, jag hyser stor respekt för de stora men samtidigt otroligt vackra djuren. Jag går inte gärna in i en hage där de går lösa, och jag skulle definitivt aldrig komma på tanken att gå in i hagen utan tryggt sällskap!   Om ni tittar närmre på bilderna så kan man säkert se min osäkerhet i blicken. 

Jag har aldrig varit "häst-tjej" och kommer troligen aldrig komma längre än så här, att jag faktiskt kan hålla i dotterns häst om hon står bredvid. Fast jag har faktiskt ridit Islandshäst två gånger, men kommer troligen inte göra det fler gånger, det är inte min grej...Jag betalar inte flera gånger för att sitta på en hästrygg i någon timme och vara rädd att ramla av eller hamna gud vet var...? Hästen på bilderna är alltså dotterns häst, hennes fina Egon, en gammal, snäll men ganska "speciell" häst. En häst hon haft i drygt fem år och jobbat ganska hårt med i början för att få honom trygg i stallet. Han var rädd för allt från början... 

De två första bilderna har några år på nacken nu, men de andra bilderna tog jag igår. Både igår och idag har jag varit ut till stallet som ligger ute på landet drygt en mil hemifrån. Jag har hjälpt dottern med att mocka boxen. Ingen konst i världen, när den är tom ;) Jag har även lagt iordning alla stora påsar med hösilage, kvällsfoder och bytt vatten i hinkarna. 

Sådana sysslor kan jag tycka är lite mysiga, faktiskt. Lite lantluft, lite fysiskt arbete och framförallt ganska avkopplande. Jag brukar ställa upp lite då och då för att spara lite tid åt dottern. Har man egen häst så har man oftast fullt upp och det är ett pass varje dag, om man kanske inte har en medryttare. Det har vår dotter, men den familjen är i karantän just nu, så då hoppar jag in och fixar lite med det jag kan.

Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att många hästar är ganska lika... ja, jag ser ju skillnad om de är olika stora i storlek och om de har olika färg, men en del hästar är faktiskt rätt lika varandra, och har de täcken på sig, så syns de ju lite mindre, så igår när jag tog en runda runt stallet i solskenet och hälsade på hästarna, då tog jag faktiskt en bild på den häst jag trodde var Egon, och skickade till dottern och frågade om det var Egon, och jag hade rätt ;)  Ja ni... så mycket "häst-tjej" är jag, så jag fortfarande måste fråga vilken häst vi köpte för flera år sedan... haha... ;)  

Maria

Vi skulle ha vaknat på Steam Hotell...

God morgon Måndag och ny vecka! Frukostgröten är intagen i uterummet. Som vanligt, skulle man väl kunna säga. Egentligen skulle jag inte alls ha ätit min havregrynsgröt här hemma i uterummet. 

 

Nej, egentligen skulle vi ha ätit hotellfrukost idag, jag och Mannen i mitt liv. Vi skulle ju ha varit på Steam Hotell i Västerås. Vi skulle ju ha checkat in där igår eftermiddag och ätit en förhoppningsvis god tidig middag. Efter det skulle vi ha kopplat av i deras Voltage Lounge, kanske sippat på lite Champagne och kanske även tagit ett bad?

Vi skulle haft en skön och mysig söndageftermiddag-kväll på tu man hand, som lite gulkant i tillvaron. Vi skulle avsluta med en tidig hotellfrukost innan vi vände hem till vardag och jobb.  Perfekt, eftersom vi har bara ca en timme till Steam. Vi bokade denna vistelse i höstas och hade väl säkert en förhoppning om att livet skulle ha återgått lite mer till det normala... 

Istället är det nu en smittspridning utan dess like, verkar det som... Den ena efter den andre berättar på Facebook och instagram att nu är de smittade, nu sitter de i karantän.... Även i vår stora familj har vi några som precis gått igenom en omgång covid och några som nyligen trillat dit. Smittade från olika håll, så nog verkar det vara hög smittspridning...

Vi är friska här hemma i huset, och har inga symtom. Men vi bokade faktiskt ändå av vår vistelse på Steam, jag och Mannen i mitt liv. Vi är väl egentligen inte jätterädda för att bli smittade och heller inte jätterädda för att bli farligt sjuka. Vi har fått vår tredje dos, och hoppas väl på att vi klarar oss hyfsat lindrigt den dagen vi blir smittade. Men vi har något annat framför oss som vi gärna vill genomföra och då tänkte vi att vi helt enkelt fick prioritera bort Steam, försöka minimera smitt-risk-tillfällena helt enkelt. 

Annars hade vi nog kanske åkt ändå, för som sagt... smittan finns ju överallt och det finns ju inga speciella restriktioner som säger att man inte får besöka hotell, restauranger m.m... och jag tycker att vi är noga med handhygien, hålla avstånd och det där. 

Folk reser ju utomlands som vanligt, så då hade vi nog kunnat vara på ett hotell från söndag eftermiddag till måndag morgon. Men nu blev det inte så, och visst... det är väl alltid trist att behöva ändra sina planer, tråkigt att ställa in. Men, men... det är något vi blivit rätt vana vid nu tycker jag. Att ställa om och ställa in... Vi hade köpt till ett avbokningsskydd så jag kunde boka av 24 timmar innan och få pengarna tillbaka, istället för att enbart boka om till annat tillfälle innan den 30/5 vilket hade varit alternativet annars. (Jag hade iofs kunnat boka av även om jag hade förlorat varje krona också, det är inte pengarna som styr) Nu kan vi boka på nytt precis när vi vill, om vi vill. 

Steam hotell kommer nog finnas kvar ett tag så vi hinner nog med det också. Nu fortsätter vi hoppas att vi håller oss fortsatt friska ett litet tag till. Helst slipper vi ju covid helt och hållet, men jag undrar jag om vi kommer ha sån "tur" att vi klarar oss undan. Hur känner och tänker ni andra? Känner ni er "säkra"  för att ni är vaccinerade, eller tror ni också att ni kommer "trilla dit" så småningom? 

Det verkar ju som att man blir smittad även om man tagit den tredje dosen och jag känner de som har covid för andra gången på mindre ett år nu... Så ingen "går säkert" verkar det som... Men nu släpper vi både covidsmitta och avbokat hotell och tar tag i denna måndag! Bilderna är från våra tidigare vistelser på Steam, förresten! 

Maria

Ett gott skratt med Lennart imorse

 Nej, Lennart är inte namnet på Mannen i mitt liv. Inte ens hans "andranamn" faktiskt. Nej, Lennart är namnet på hantverkarn som kom och ringde på dörren imorse. Åtminstone tror jag att han presenterade sig som "Lennart, hantverkarn" när jag öppnade med en halvgalen glad  vovve,  under armen, som trodde det var någon han kände som kom och hälsade på redan vid 8-tiden på morgonen. 

Själv hade jag egentligen ingen aning om vem det var innan jag öppnade, för jag väntade ingen. Men å andra sidan så dök det upp 12 flaskor Champagne med posten igår, så ja man vet ju aldrig, Mannen i mitt liv kan ju ha budat hem något? 

Hur som helst, han presenterade sig alltså som "Lennart, hantverkarn" och jag fattade ju då att aha... rörmokarn, värmepumpen förstås. De var ju här här om dagen, och skulle komma tillbaka dagen därpå (som igår...men jaja, det kan ju komma annat emellan...) och eftersom rörmokaren som var här berättade att han skulle skicka sin kollega så var det ju inget konstigt med det. 

Jag hänvisade honom till groventrén. För det är ju där värmepumpen står, tänkte jag för mig själv och kunde inte låta bli att kort fundera över varför Mannen i mitt liv inte tänkte på att släppa in den första rörmokaren den vägen ;)

Jag låste upp, släppte in honom i entrén, han berättade att han ersatt Roger som var här tidigare... och jag svarade - "jaja, han som var här här om dagen"... på det svarade han inte. Eftersom jag inte visste att han skulle komma så var jag ju tvungen att plocka bort lite tvätt där i tvättstugan. Jag undrade samtidigt för mig själv om Mannen i mitt liv visste att han skulle dyka upp och inte hade sms:at mig, han brukar säga till. Jag undrade också hur länge jag skulle behöva vara hemma nu, eftersom jag hade en del att uträtta.  Inget av det här sa jag ju till rörmokaren, förutom att jag sa att jag skulle plocka undan lite, och när jag då gick in i tvättstugan, som ligger precis till höger om entrén där han stod, och började plocka tvätt från torkställningen,  så tittade han på mig... 

... och så sa han lite förbryllat, _ "Du ska plocka undan här??  Men jag ska ju in i stora rummet...." Nu var det min tur att bli förvånad... - "Va??? Ska du inte kolla på värmepumpen???" Då började det tydligen gå upp ett ljus hos Lennart... "Eh, vänta nu... har jag kommit till fel hus?" Så nämnde han husnumret och namnet på grannen.... Ja... då har du kommit fel, det här är nummer ** svarade jag. 

Han tittade igen på mig, log och sa "Och du släpper in mig bara...??!" med en snäll blick som nog sa att han tyckte att jag var lite oförsiktig...  "Jaa... svarade jag och log och tyckte situationen var lite komisk...jag trodde ju du var rörmokaren för värmepumpen....;) "  I det läget ser jag att det står ett namn på ett byggföretag jag "känner till", på hans uppknäppta jacka, lite undanvikt så där så jag såg det inte först. 

Då skrattar vi båda två, Lennart säger att han tyckte det lät lite konstigt att jag hade sagt att "den andre" var här här om dagen, för det borde varit för ett par veckor sedan... Vi konstaterade att det hela faktiskt var lite komiskt. Jag släppte ut Lennart igen, så han kunde gå till rätt hus.  Lennart som inte alls var en rörmokare och det sa han ju aldrig heller, han sa ju bara "hantverkarn" ;)  Jag såg senare att det stod en bil hos grannen med samma namn på som på Lennarts jacka. Så han hittade rätt i alla fall ;) 

Haha , ja... det var ju lite kul med ett gott skratt så där, men samtidigt får jag ju mig en tankeställare... Man kanske faktiskt ALLTID ska kolla Id på hantverkare som ska in i ens hus. Även om man "är rätt säker" på att det är rätt... Jag får nog vara försiktigare i fortsättningen.  Jag som faktiskt brukar kunna vara skeptisk mot okända människor i vissa situationer, eftersom jag tyvärr upplevt något mindre trevligt i min ungdom då en okänd människa tog sig in i min och Mannen i mitt livs lägenhet på natten när jag var själv hemma och låg och sov...  (Skriver inte mer om det nu, tror jag berättat det en gång på bloggen, faktiskt.)  Jag måste väl ha "känt" att Lennart var en vänlig och seriös människa ;) :)

Bilderna i dagens inlägg har inget med varken Lennart eller inkräktaren att göra, men något annat än text ska ni väl ha tänkte jag. Så det blev ett gäng bilder på vårt rum med de många namnen... vardagsrum, finrum, lounge, salong... Ett utrymme här hemma som vi mest "fin-sitter" i. Som döttrarna brukar säga till sina barn när de vill springa runt därinne och hoppa upp och ner i soffor och fåtöljer: - "Sånt gör man inte här, det här är mormor och morfars rum där de sitter och dricker Champagne" ;)  Och det gör vi faktiskt då och då. 

Och eftersom det är fredag idag och vi råkar ha vääääldigt mycket champagne hemma just nu, så kan det nog bli så att vi intar ett glas Champagne, sittandes där i soffan, jag och Mannen i mitt liv!

Maria

Från regn till snö... uterum och tulpaner...

 

Igår kväll när vi gick och lade oss så piskade regnet mot rutan. För mig hade det kunnat få fortsätta så... eller det hade i alla fall varit bättre tycker jag om det hade stannat vid regn och inte övergått i snö... för det var precis vad det gjorde under natten, övergick i snö (undrar om jag inte hörde hagel någon gång i natt också?) och nu har det kommit en dm skulle jag tro. 

Klart jag fattar att vintern inte är slut, att det fortfarande kan komma massor med snö... men ändå... Jag gillar det ändå inte. Jag är vuxen och jag känner till fakta, att vi i Sverige har snö delar av året, mer eller mindre beroende på var i landet man bor. Så det är bara att acceptera. Så det är precis det jag gör. Accepterar det, men mer än så är det inte. Okej då... det är vackert när det lägger sig snö på våra fönster, det måste jag sträcka mig till att erkänna...

Och... jo... det finns nog faktiskt en till fördel... det blir genast mycket ljusare i vårt uterum... Snön lyser upp och drar med sig ljuset in genom fönstren. Jag har säkerligen skrivit det massor av gånger, men det tillkommer ju faktiskt en del nya läsare då och då, så jag tänker att jag upprepar mig lite... Vi är verkligen galet nöjda med vårt uterum! Det är byggt så att vi ska kunna nyttja det året om, vilket vi gör. För oss är det mera en "utbyggnad", ett rum i huset. Ett rum för umgänge helt klart. Det är en sådan skön känsla att sitta där (eller här, jag sitter här vid bordet nu och skriver) och njuta av ljuset och även om utsikten inte är den allra bästa, så är det ändå skogsutsikt... en känsla av lugn. Och allra bäst trivs vi nog här just den här årstiden. Att sitta och blicka ut över den snötäckta trädgården... Jo, men den är ganska vacker att beskåda inifrån, den där snön... 

Tulpanerna som jag köpte inför förra helgen, de står sig än. Jag är lite imponerad faktiskt. Jag tycker att det brukar vara lite lotteri vad man får för kvalitet när man köper blommor i matbutiken. Dessa var det bra pris på om man var så kallad stammis-kund, vilket jag varit sedan jag flyttade hemifrån (för snart 32 år sedan). Jag har alltid gillat tulpanerna bäst när de är nyinköpta och knarrar så där härligt i stjälkar och blad. Jag tror ni vet vad jag menar och liksom kan höra knarret?  Sen när de växer och stjälkarna blir allt längre och smalare och på sin höjd kanske gnisslar, och blommorna slår ut så tycker jag att de börjar bli överblommade, kanske tappar bladen efter bara några dagar...

Men i lördags, då när det var tulpanens dag, så såg jag på morgon-TV hur man kunde böja ut bladen på själva blomman... Vika ut dem, så de får en annan form. Jag sade till Mannen i mitt liv: -"wow, vad fint... det har jag aldrig tänkt att man skulle kunna göra. Det går nog inte på mina billiga. Nästa helg ska jag köpa lyx-tulpaner och testa"  Men så kunde jag ändå inte hålla fingrarna i styr... jag var tvungen att testa. Försiktigt böjde jag blad efter blad, blomma efter blomma... några lämnade jag som de var och det blev ju jättefint! Det blev så mycket mera liv i buketten när jag öppnade upp några av blommorna. 

Nu gillar jag tulpanerna både som knarriga knoppar och i livfull blomning, lika mycket! 

Maria

Sovmorgon

 

Jag har ju sällan en tid att passa på morgonen, eller kanske inte ens under dagen, om jag ska vara helt ärlig. Men oftast går jag ändå "upp i tid" som man säger. I tid... ja men vad är "i tid"? Har jag en tid att passa, ett jobb som börjar en viss tid på morgonen så kanske jag vill ha en viss tid på mig att hinna med saker innan jag går. Då måste jag ju gå upp en viss tid. 

Nu behöver jag som sagt inte det, jag behöver inte tänka på hur mycket tid jag behöver ha på mig för att klä på mig, äta frukost, ta ut vovven, ge vovven frukost m.m m.m. Jag går ändå upp i tid på morgnarna.  Jag går upp i rimlig tid ;) Jag har som vana att gå upp när Mannen i mitt liv åker till jobbet, och det brukar vara någon gång runt 6:30 för det mesta. Ja, jag vet, det är tidigt för att vara kontorstid... men det är hans sak ;)  Så oftast går jag upp runt 6:30-7. 

Jag tycker att det är skönt att komma upp tidigt på morgonen, vi går i regel och lägger oss runt 22 på vardagar och även om jag inte behöver upp och iväg till jobbet på morgonen så vill jag ju inte sova för länge på morgonen så jag inte är trött på kvällen. Så tycker jag också att det är skönt att köra igång med saker som ska göras och fixas redan på morgonen. Jag gillar att ha vissa rutiner i vardagen och jag tror att det är ganska viktigt, även om man "bara är hemma". För mig är det nog viktigt i alla fall med struktur.  

Men imorse tog jag faktiskt sovmorgon. Efter att ha sovit dåligt i stort sett varje natt i en veckas tid, var jag nog faktiskt i behov av att sova till strax efter halv åtta. Att jag sovit dåligt beror nog på fler faktorer, och fullmånen är säkert en av dessa, de andra är mer av privat och personlig natur. Det var riktigt skönt att sova lite längre, men knasig som jag är så tycker jag att halva förmiddagen gått redan... haha... av bara en timme mindre... ;)  

Men jag har minsann hunnit med att storstäda tvättstugan och till viss del även groventrén eftersom vi lite plötsligt behövde ta hit en yrkesman för att kika till vår bergvärmepump ( den bor i tvättstugan), som började uppföra sig lite märkligt imorse. 

Man kanske kan tycka att det är lite bakvänt att storstäda före ett sånt besök, men det är sån jag är.  Jag var ju tvungen att plocka ner lite tvätt och vika upp torkställningen mot väggen, plocka bort strykbrädan med ångstationen och damma av lite och vips så blev det liksom en storstädning av bara farten. Effektiv som sjutton eftersom jag inte riktigt visste när "rörisen" skulle dyka upp, mer än "efter lunch" och den yrkesgruppen äter väl ofta lunch klockan nio... 

Summa summarum, så har nog den där "förlorade" timmen imorse faktiskt ändå inte gjort någon större skillnad och förhoppningsvis är jag ändå trött ikväll när det är dags att sova. 

Maria

Lilla Mamma, den här dagen...

 

Den här dagen förra året, 14:e Januari, dagen efter mina döttrars födelsedag, kom att bli en dag jag alltid kommer minnas. En dag med så mycket smärta som jag aldrig tidigare känt. 

Egentligen var det en skön och varm känsla som brutalt gick över i smärta och sorg på ett ögonblick. Jag hade pratat med min Lilla Mamma dagen innan då hon var nedstämd och ledsen (Jag tror pandemin och isoleringen tog rätt hårt på henne, jag kände det ofta när vi pratade i telefon) över att något kraschat med hennes i-pad så hon kunde inte komma in på sin Facebook och titta på barnbarnens uppdateringar, något som hon alltid blev glad av. Hon tyckte så mycket om när hon såg de små barnbarnsbarnen le mot henne på bilderna. 

Min mamma har aldrig varit speciellt teknisk med "moderniteter"  (Nä, herregud jag minns när hennes förstfödda barnbarn, vid kanske 4-5 års ålder skulle visa henne hur man satte på videobandspelaren...;) ) och att försöka hjälpa henne på 20 mils håll via telefon att förstå vad som var felet, det var för mig en omöjlighet. Mamma grät i telefonen i slutet av samtalet och det slutade med att jag också grät när vi lade på. Det var många känslor i omlopp inom mig just då.  Jag messade min äldre bror som bor bara några minuter därifrån och fick sedan återkoppling att han löst problemet. Jag är fortfarande tacksam över det. Det kändes så skönt i hjärtat och jag såg ju via min Fb att hon varit aktiv. 

Jag lovade henne att skicka de där garnerna och mönstret till dock-kläder som jag hade köpt till henne. Så hon hade något att sysselsätta mig med. Hon stickade alltid när jag var barn och tonåring, men de senaste 20 åren blev det inte så mycket av den varan, för hon fick värk i nacke/axlar, men nu ville hon prova med något litet projekt. Jag skyndade mig iväg och postade materialet. 

Så dagen därpå, den 14:e som blev den där smärtsamma dagen... Jag ringde mamma på eftermiddagen, dels för att jag ville höra lite om det kändes bättre än dagen innan och så kanske paketet kommit fram med posten? Hon hade precis kommit utifrån, och stod nere i entrén i trapphuset, och jag hörde att hon var mycket gladare på rösten än dagen innan. Det kändes så himla skönt att höra det. Som en sten som föll från mitt hjärta. Hon berättade också att min bror fixat I-paden och så öppnade hon postboxen och paketet hade kommit fram! Vi pratade bara en liten kort stund och avslutade samtalet med "kram på dig" och så skulle hon gå upp i lägenheten för att öppna paketet med garn och mönster. 

Sen gick det fort... bara en kort stund senare ringde min äldre syster och lät upprörd och skakad och undrade om jag hade pratat med mamma. Hon berättade att mamma ramlat illa i trappen och att hon var på väg till regionens större sjukhus med ambulans... Det var så svårt att ta in... jag hade ju precis pratat med henne... hon var glad... Det visade sig att pappa hade gått före upp till lägenheten när hon stannade till nere vid postboxen och sedan hade mamma alltså ramlat (halkat, snubblat, blivit yr...? ingen vet)  och det var någon granne som hittat henne och larmat. 

Min syster ville veta om jag hade pratat med henne just när hon ramlade, vilket jag ju inte hade gjort, vi hade ju lagt på. Det blev oroliga timmar innan vi ens fick någon uppdatering från sjukhuset. Mina syskon som alla bor kvar på orten, tog pappa med sig och åkte de 6-7 milen  till sjukhuset. Själv gick jag som i ett tomrum... Senare på kvällen fick vi veta att mamma drabbats av så många skador, blödningar i hjärnan och att hon inte var vid så stort medvetande, och att det inte fanns något att göra för henne mer än smärtlindring. De sa till oss att hon hade minuter eller dagar kvar bara... Det var verkligen en käftsmäll, ett rejält hårt slag i magen. Jag bara grät och grät och undrade om tårarna inte skulle ta slut någon gång? 

Jag orkade verkligen inte sätta mig i bilen och resa de dryga 20 milen den kvällen, men hoppades att jag skulle hinna fram till henne dagen därpå. Och om jag inte hann... så tänkte jag att jag i alla fall hade fått prata med henne och fått känna att hon var glad... jag tröstade väl mig själv med det, och var ändå tacksam över det där samtalet. 

Jag hann upp till mamma dagen därpå. Jag besökte henne på förmiddagen, alla mina syskon och min pappa var där och det var en märklig situation. Vår mamma låg där, ihopsydd och med rakat hår. Hon tittade lite svagt på oss och gav ifrån sig några läten, något litet ord... men jag skulle inte säga att vi hade så mycket kontakt. För mig var känslan att min mamma på sätt och vis redan lämnade mig precis där och då när jag senare på dagen lämnade henne och åkte hem igen. Det var en tuff och smärtsam dag och jag är glad att jag har min älskade man och våra älskade barn, vi samlades hemma hos oss den kvällen och pratade mycket om mamma, mormor... 

Jag besökte henne inte mera. Det var vinter, det var drygt 20 mil,  det var mitt i pandemin med allt vad det innebar med restriktioner och annat, och jag kan idag erkänna att jag orkade nog inte heller... Och det är inget jag har dåligt samvete över.  (Nämner det enbart för att jag vid tillfället fick kommentarer på min blogg som syftade på att jag borde finnas på plats för min mamma och som stöd för mina syskon) 

Mamma var seg och "höll ut" några veckor, hon blev aldrig något bättre utan det var bara en väntan på slutet... 

Idag, ett år senare... det är som sagt en speciell dag, det känns ju för mig som att jag på något sätt miste min mamma redan innan hon somnade in. Jag saknar min mamma, det gör jag verkligen! Så många gånger som jag under det senaste året tänkt att jag ska fråga mamma om det, eller berätta det... Jag saknar henne, men det gör inte ont längre. Jag har mamma med mig i hjärtat och jag tänker nog faktiskt på henne varje dag skulle jag tro. Jag minns mamma med glädje och kan le åt sådana saker som förr kunde irritera mig hos henne... som när hon så envist kunde säga att "Jo, du vet vem jag menar" när hon t ex pratade om någon gammal bekant, någon mamma till någon som jag tydligen kände och jag hade ingen aning om vem hon menade? Ibland blandade hon nog ihop mig och mina fyra syskon, vem som hade vem som kompis m.m... Fullt förståeligt, och egentligen inte heller alls konstigt om inte jag hade en aning om vem hon pratade om när det kanske var min tio år yngre brors kompis mamma hon menade ;) 

Jag är också så oerhört glad och tacksam över de där dagarna vi fick tillsammans när jag hämtade henne några dagar sommaren 2019 och hon bodde här några dygn hos oss. Mamma och pappa har aldrig varit så mycket för att röra på sig, utan mest hållit sig hemma, så jag har inte varit direkt "bortskämd" med att ha dem här på besök, så det var extra mysigt att få rå om henne några dagar. Jag vet att både jag och mamma levde på det länge. Och jag gör det fortfarande. 

Bilden på mamma, den tog jag då. Jag tycker väldigt mycket om den bilden, hon är så fin min lilla mamma, där hon står bredvid flygplanet! Vi överraskade mamma med en liten flygtur över Uppsala. Mannen i mitt liv var såklart piloten och jag trodde nog inte att mamma skulle följa med upp, men se det gjorde hon! Hon hade aldrig i sitt liv ens suttit i ett flygplan innan. Det blev hennes enda flygtur, men som hon var stolt när hon berättade det för min pappa när de pratade i telefon samma kväll... Härligt! Jag var och är fortfarande också så stolt över henne som vågade! 

Så... ja, det är lite speciella och kanske även lite sentimentala dagar för mig, de här dagarna. Jag har köpt lite tulpaner och satt på bordet. De lyser upp fint tillsammans med solen utanför. (eller... de kommer att lysa upp när de slår ut i alla fall)  Mamma gillade tulpaner väldigt mycket. Och jag hade skickat blombud som en överraskning hem till henne och pappa med tulpaner då för ett år sedan, med leverans på tulpanens dag... som ju var den sista dag jag alltså såg henne på sjukhuset. Saker och ting går inte alltid som man tänkt sig, och ibland förändras livet snabbt.  Tänk på det, och var rädda om varandra! 

Maria

Att bli mamma...

 

Att bli mamma är ju en stor och omvälvande händelse i ens liv, det vet nog varenda en som blivit mamma. Att bli mamma första gången är kanske det som mest förändrar ens liv. Plötsligt har man ett nytt litet liv att ösa kärlek över och man har blivit något så stort som att vara förälder. Man har gått från att vara två till att vara tre... (ja, jag vet att inte alla lyckligtvis är två när de får barn) 

Tänk er då att få bli mamma till två barn samtidigt. Det var vad som hände mig och Mannen i mitt liv för exakt 29 år sedan! Natten till den 13:e Januari 1993 gick vattnet för mig som var inlagd för havandeskapsförgiftning. Jag skulle egentligen ha snittats med ett planerat snitt kl 8 på morgonen den 13:e, men ödet ville annat. Vattnet gick och man kunde inte vänta till morgonen utan det blev ett akut snitt och flickorna föddes med tre minuter emellan, strax före kl 4 på morgonen. 

På den tiden och i den regionen var det inte tal om att barnens pappa skulle kunna sova kvar på sjukhuset, så planen var ju att han skulle åka de 6-7 milen hemifrån på morgonen för att vara med vid det planerade snittet då jag skulle vara vaken. Nu blev det ju inte så... jag blev körd till operationen ensam och där väntade ett stort gäng med både narkosläkare, kirurger och barnläkare och barnsköterskor och studenter... och jag sövdes. 

Mannen i mitt liv hann precis komma fram, bli emottagen och få på sig en grön stass och skynda till operation, och såg genom fönstret in till operationen hur man plockade ur först den ena och sedan den andra bebisen ur min mage.  Själv var jag väldigt dålig efter operationen och låg kvar på intensiven under dagen, men kunde i alla fall få träffa mina söta nyfödda små flickor vid 18-tiden på kvällen samma dag. Mannen i mitt liv hade ju "pysslat" med dem på neo sedan de kom till världen. Även om jag var väldigt omtöcknad och dålig med skyhögt blodtryck så minns jag så väl känslan när jag fick flickorna i min famn, och Mannen i mitt liv satt intill... Vi var en tvåbarnsfamilj, helt plötsligt, fem veckor innan beräknad nedkomst. 

Ja, vilken grej alltså! Att få barn, att bli mamma... och att få tvillingar, som varit min dröm sedan jag var liten... ibland undrar man hur det är ställt med saker och ting...ödet... livets mening... 

Idag är båda tvillingdöttrarna två-barnsmammor de också. Ingen av de har fött tvillingar, och det sägs att arvet för att föda tvillingar hoppar över en generation... och i mitt fall stämmer det, eftersom min mamma var tvilling och jag fick tvillingar. Kanske Lillprinsessan får tvillingar i framtiden? Vem vet? 

Ja, man blir allt lite lätt nostalgisk när man tänker tillbaka på sådana här händelser i livet. Jag är även lite sentimental idag måste jag säga... det är även av annan anledning speciella dagar för mig just nu... men främst är jag glad över att det gick så bra den där natten för 29 år sedan, att vi har en sådan bra sjukvård som vi har, så vi tillsammans kan fira båda döttrarnas 29:årsdag i helgen! 

Maria

Jag ska flytta...

 

Jag har tänkt och funderat på detta så länge nu, säkert ett par år... Av olika anledningar. Och nu har jag bestämt mig. Jag ska göra det! Jag ska flytta! Efter drygt elva år här på Blogger/Blogspot, tänker jag nu flytta och starta upp en ny blogg på annan plattform. 

Jag har under de senaste åren haft problem med att flera läsare inte kan kommentera på min blogg. Något som jag fått reda på genom andra kanaler. Jag har även fått en del "skräp-kommentarer" som handlar om både casino, låna pengar och någon stackare som lämnat sin man...? ;)  Under en period blev ett par av mina läsare omdirigerade till casino-sidor eller andra sidor med mindre lämpligt material... Mannen i mitt liv nekas att gå in på min blogg via sin jobbdator... Så här vill man ju inte ha det! 

Jag har verkligen tröttnat, och vet egentligen inte vad det beror på. Det är ju många andra som använder sig av samma plattform och inte verkar ha problemen? Jag har visserligen sett att några andra också fått skräpkommentarer, och på vissa andra bloggar hos samma plattform har även jag problem att kommentera. Men på de flesta går det bra... 

Så nu har jag bestämt mig! Det får bli en flytt! Tanken har varit att starta om på nytt helt och hållet, med nytt namn och ny blogg. Jag har funderat och tänkt en hel del på vad den nya bloggen skulle ha för namn. Jag vill att den ska ha något mer neutralt utan mitt efternamn, men det är så himla svårt att komma på något bra, tycker jag.  Vill inte att det ska vara något långt namn, och det får inte låta för "klatschigt"... 

Det lutar mer och mer åt att jag behåller mitt gamla vanliga namn, jag gillar ändå det. Det är i högsta grad väldigt personligt, men jag kan ju själv styra så det inte blir för privat och känsligt. Så om jag inte plötsligt hittar mitt nya namn som känns rätt, så blir det "Wikers Liv" i fortsättningen med.  Däremot så kommer jag antagligen inte plocka med mig bloggen, de gamla inläggen till den nya platsen. Jag lämnar de kvar i cyber-rymden och startar om lite på nytt, tänker jag och hoppas på att det ska hjälpa mina problem. 

Jag har ännu inte startat upp på någon ny plats, jag är i behov av lite support av mer kunnig person och hoppas att jag snart kommer kunna få lite hjälp. Men när det är dags så kommer jag såklart att signalera här på den här bloggen och länka er vidare in i min nya värld! Hoppas ni kommer att hänga med i flytten! 

Maria

Ytligt? Hur då?

Min fina vän som även hon är en bloggerska, undrade för en liten tid sedan vad jag menade med ytligt i mina inlägg. Hon ville helt enkelt veta vad ytligt var för mig, efter dessa rader jag skrivit på min blogg: 

"Plötsligt har det känts, vad ska vi säga... ytligt... att dela med mig av vissa saker som jag tidigare självklart delat med mig."

Jag uppskattar frågan, och ja... vad menar jag med ytligt? Jag svarade henne att jag menade att när jag kanske tidigare mera självklart har visat upp plagg, prylar och annat som jag köpt eller fått, eller saker vi gjort, så känns det numera mest som kanske skryt...?

Jag vet egentligen inte varför jag har den känslan, men jag har ju blivit "anklagad" för att vara bortskämd. Inte här på min blogg visserligen, men på min instagram har jag fått en del "gliringar" om saker jag äger och har, eller att min man skämmer bort mig....  

Egentligen VET jag att såna där kommentarer ofta beror på någon sorts avund från den som levererar dem. Men det har ändå fått mig att "hålla igen" på vissa saker, att inte dela med mig av allt på samma sätt längre. (Sen finns det ju ett "säkerhetsperspektiv" också att jag inte delar med mig av allt, men det är en annan sak) 

Samtidigt kan jag inte låta bli att inom mig bli lite irriterad över att det ska vara skillnader, på vad som är okej att visa och vad som är mindre okej. Den där berömda Jantelagen... den verkar leva kvar... Varför ska det vara mer okej att nöjt visa upp sin nya bil för ett par hundra tusen men inte alls lika "okej" att visa upp sin nya bil som kostar kanske en miljon eller mer? Är man glad och nöjd då, då anses man vara "skrytig". Eller? Jag kanske har fel men nog blir det mer "snack" om dyra saker och dyra vanor.... så ibland är det nog bara bäst att hålla sin glädje för sig själv om prislappen är hög ;) 

Så nu vet ni, om det kanske var fler som undrade, vad jag menade med ytligt när jag skrev det. Ytligt för någon annan kan ju vara något helt annat? Flera av mina inlägg är ju ändå på sätt och vis ytliga i den aspekten att de inte är "djupa", jag kan ju inte skriva om mina funderingar och reflektioner om livet jämt ;) 

Det kommer att komma till viss del ytliga inlägg i fortsättningen också, annars blir det nog ganska tomt här på bloggen, men som sagt, jag väljer mer noggrant vad jag delar med mig av nuförtiden. 

Bilderna har inget med texten att göra, men jag tog dem en kväll strax innan jul när vi fått ett litet snötäcke. Vackert med snön även om jag inte gillar den egentligen...

Maria

När skolan och fritids är stängt...

Idag har jag haft den stora äran att få umgås hela dagen med det äldsta barnbarnet. Planeringsdag och både skola och fritids höll stängt, och för att föräldrarna inte ska behöva ta ut en semesterdag för detta så rycker jag som mormor gärna in om jag kan. Det här var faktiskt första gången, men vi har haft så trevligt så jag hoppas det blir fler tillfällen. 

Hans pappa lämnade av honom tidigt imorse och vi skjutsade hans moster till hennes jobb först, och så åkte vi förbi vårt förra hus, som jag visade honom och berättade att vi bott där innan han fanns. Han fick även se sin mammas gamla skola. 

När vi kom hem så packade vi upp Lego-kartongen som jag och Mannen i mitt liv/morfar köpte i helgen, som överraskning till honom. Ja, som mormor och morfar FÅR man faktiskt skämma bort sina barnbarn... 

Väääldigt många och vääldigt små bitar i förpackningen. Gäller att inte öppna alla numrerade små påsar samtidigt och blanda ihop dem... 

Så med en kopp kaffe (som faktiskt blev till två) och barnbarnet intill som hejade på mig så blev det Lego-bygge för hela slanten under förmiddagen. Det var länge sedan jag själv byggde Lego, och jag har ganska svårt att förstå hur vuxna människor kan ägna timtals åt sitt egna Lego-byggande... (jag tittar inte på Lego-programmet på TV med andra ord...) men visst, lite avkopplande och kreativt är det väl kanske... men var gör man av alla byggen???

Jag avancerade i alla fall under mitt byggande från att vara "nästan bra" till att vara "bra" på Lego-bygge. Bara en sån sak ;)  Så fick jag minsann också höra att barnbarnet tyckte det var lite konstigt med människor som pratar för sig själv... det sa han när jag mumlade något för mig själv om att "- ja, här ska den sitta..." om en viss bit som skulle sitta på en viss plats ;)  Där ser man, bäst man passar sig så man inte säger något för sig själv på fel plats och bedöms som konstig ;) 

Mannen i mitt liv/morfar smsade och undrade om han skulle köpa med sig lunch och komma hem så vi kunde äta tillsammans allihop. Det tyckte vi var en bra idé jag och barnbarnet, och han fick bestämma vad vi skulle äta. Först sa han hamburgare, för han älskar köttet... och han älskar salladen, för den är bra för hans kropp... men mest älskar han sushi ;) :) Så det blev sushi och den slank ner med god aptit. Han älskar nog verkligen sushi ;) 

Ja, det är härligt att hänga med sexåringar, de har så mycket att prata om (i alla fall vår sexåring), både vetgiriga och nyfikna frågor och de mest fantastiska berättelser där man inte alltid är med på vad som är sanning och fantasi ;) 

Vi hann med en sväng ute i snön också på eftermiddagen innan vi gick in och åt mellanmål tillsammans. För en stund sedan kom hans pappa och hämtade upp honom och nu är det tyst i huset igen. 

Jag tackar för lånet och är även tacksam över att ha mina barnbarn på nära håll, och att jag själv har tiden och möjligheten att kunna hjälpa till vid sådana här tillfällen! 

Maria

Hemsytt i julklapp till barnbarnen

 

Jag har ju inte visat er vad jag pysslade med i min lilla syhörna där nere i ett av rummen i källaren i kusthuset. Vi var ju där en vecka i December och medan Mannen i mitt liv jobbade hemma i "köks-kontoret" så satt jag i källaren och jobbade med julklappsprojektet till barnbarnen. Jag hade ju maskiner med mig ner som flyttade in där och står kvar. SÅ tacksam över att ha möjligheten att ha bra maskiner även i vårt andra hem.

Jag blev helt sålde på det här joggingtyget med olika skogsdjur, och köpte på mig det i höstas, tillsammans med beige och grönt enfärgat joggingtyg. Jag visste reddan från början vad det skulle bli av det. För det mesta ser jag faktiskt det färdiga resultatet från början när jag beställer tyger, vet vad jag vill sy av det. Men ibland så köper jag tyget bara för att jag bara vill ha det, så får jag se vad det blir. Det händer även att jag köper det för en viss modell, men det resulterar i att jag syr något annat i alla fall. 

Med detta tyg bestämde jag direkt att det skulle sys "mysdressar" som julklappar till barnbarnen. Jag kunde liksom se dem busa runt inne i vårt fjällhus tillsammans, klädda i dessa dressar... Nåja, den yngste busade ju knappast runt i sin heldress som han fick. Men de äldsta grabbarna hade sina dressar på sig när de kom upp till oss. (Deras mamma hade packat ner flera av mina alster, för det var de "mysigaste" plagg de hade sa hon ❤️🙏🏻) 

De enda plagg jag inte sett på är tunikan med tillhörande leggings som jag sydde till flicke-barnbarnet. Jag vet inte om de kanske var lite för stora för henne? Måste komma ihåg och fråga om passformen, ifall jag ska sy fler. 

Det var jätteroligt att sy dressar till de allihop i samma tyger, men olika variationer och modeller. Kommer säkert sy fler kusinmatchningar till dem. Det är ju så himmelens roligt att sy barnkläder och allra helst i trikå. Så följsamt och snällt att sy i ;) 

Det är överlag väldigt roligt att sy till barnbarnen. Jag syr det jag vill och när jag vill. Jag syr inte enbart för att täcka något sorts behov, som jag var tvungen till under våra äldsta döttrars första levnadsår  på grund av ekonomiska skäl. Jag tycker om att sy detaljer som till exempel de snygga öljettlapparna i fuskläder, de gillar jag. Jag är också mer noggrann nu när jag syr än vad jag kanske var för typ 30 år sedan. Det behöver inte gå fort och bli klart. Nu har jag mer tid och det får ta mer tid helt enkelt. 

Maria