Den där lyckokänslan över att vara i vårt älskade kust-hus, känslan av att gå runt i sitt eget hus och njuta av ljuset som flödade...Den känslan byttes ganska snabbt för mig där i fredags... som ett slag i magen nästan, efter att jag (dumt nog, tydligen?????) länkat mitt blogginlägg på min Facebook...
Ganska snabbt dök det upp en kommentar från en s.k facebookvän, som menade på att rekommendationen från regering och FHM var att man inte skulle göra onödiga resor och inte åka till Västkusten, Gotland och fjällen för att inte belasta sjukvård utanför sin hemkommun. Personen ifråga avslutade sin kommentar med ett konstaterande att hen hoppades vi hade tänkt på det. Inga ord om att vara rädda om varandra eller så...
För oss är det självklart att följa nyheter och vara uppdaterade i detta med Corona eller Covid-19, så det är väl klart att vi hade tänkt på det! Jag visste inte ens med säkerhet på torsdag morgon att vi skulle komma iväg samma eftermiddag.
Jag besvarade kommentaren med att det var klart vi hade tänkt på det, vi har också läst på hos FHM, och att det man pratat mest om i nyheterna när det gällde resorna till dessa ställen var väl att det inte skulle bli för hårt tryck under påsken då befolkningen ökar drastiskt med massinvasion på vissa ställen? Jag förklarade också att vi var fullt friska och att vi hade all vår mat med oss, hade ingen plan på att vistas på lokal, så jag hade faktiskt lite svårt att se att vi skulle kunna orsaka någons insjuknande där nere.
Jag fick då en länk, en insändare från DN, där Västkustbor vädjade till folket att inte resa till Bohuslän och belasta deras sjukvård. Speciellt inte om man som besökare tillhörde någon av riskgrupperna. Insändaren avslutades med en vädjan om en överenskommelse mellan Bohuslän och storstäderna, att inte resa till varandra just nu.
Min "Facebookvän" tillade att de vädjade med hänsyn till att det är små kommuner på Västkusten, men att vi gjorde ju som vi ville tills vi har ett förbud, men det var ju synd att en del fortfarande inte förstår allvaret...
Även fast jag inte ville, så tog jag faktiskt lite illa vid mig av detta som nästan kändes som ett "påhopp". Men framför allt blev jag nog arg... Denna "facebookvän" är en bekant som jag haft en sorts jobbrelation till under ca ett års tid för några år sedan, alltså ingen vän som jag någon gång haft en privat relation till. Personen ifråga bor själv numera på en annan liten ort på Västkusten, så visst kan jag absolut förstå att det finns en viss oro hos befolkningen. Självklart!
Det som gjorde mig arg, det var nog mest det där att personen som ofta lagt upp fina Västkustbilder som jag gillat, aldrig gillat mina Västkustbilder men så fort man får chansen att kritisera någon, då tar man den... Hen hade ju ingen aning om hur vi hade tänkt innan, hur vi resonerar och planerar och tänker... hen känner inte oss...
Vi förstår visst allvaret och följer myndigheters råd, det vill säga att vi övervägde resan mycket noga och på sätt och vis så var den faktiskt nödvändig för oss, då vi var tvungna att ta hand om vår båt som låg på ett ställe där den inte kunde ligga kvar. Dessutom ansåg vi att det var väl bättre att vi gjorde den resan nu och inte i påsk när många andra säkert kommer att resa till Västkusten om det inte lagts ett förbud tills dess.
Självklart är vi, som alla andra, oroliga över vad detta kommer att betyda för oss i slutänden. Självklart är vi supernoga med hygien och vi har gjort förändringar i vårt liv. Vi håller oss allra mest hemma. Självklart håller vi oss hemma om vi känner oss sjuka.... Vi har lagt ner planer på Mannen i mitt livs kommande 50:årsfest... Vi kommer högst sannolikt inte att åka till vårt fjällhus i påsk som det var planerat, eftersom det inte är nödvändigt.
Vi gjorde helgens resa med bedömningen att vi båda var (och fortfarande är) fullt friska, vi hade all vår mat med oss och behövde alltså inte besöka ortens matbutik. Jag kan dessutom tillägga att jag hade plockat med mig diverse konserver och annat nödvändigt ifall att vi skulle bli sjuka när vi var där nere, så att vi ändå skulle kunna klara oss själva hemma i vårt hus. Varken jag eller Mannen i mitt liv är sådana att vi uppsöker sjukvården om det inte är absolut nödvändigt, så vi hade nog hunnit dö där istället för att belasta sjukvården ;)
Hur mycket jag än ville strunta i de där kommentarerna/kritiken så gjorde den mig både arg och ledsen. Jag som var så glad och lycklig över att få vara där i vårt hus. Vårt hus som vi tycker så mycket om och gärna besöker året om. Vi har dessutom annars också alltid varit noga med att alltid handla i matbutiken på ön och besöka deras caféer och restauranger. På något vis stötta och bidra året runt! Plötsligt får man lite känslan av att inte duga... som någon annan sommarboende hade uttryckt sig i någon insändare någonstans.
Ja, för vi har nog alla sett det i media, att "Stockholmare" inte är välkomna till "badorter" eller fjällvärld just nu... Jag och Mannen i mitt liv är för övrigt varken "Stockholmare" eller bor i Stockholm... Ingen av oss jobbar ens i Stockholm...
Är det så här vi ska ha det nu... Vi ska liksom "kasta skit" på varandra beroende på var i landet vi bor och var i landet vi har fritidshus som vi vill och kanske främst behöver besöka emellanåt... Och jo... återigen... jag förstår oron och rädslan, men den får ju inte göra att vi startar något slags inbördeskrig...
Jag har funderat och funderat på om detta inlägg ska publiceras... eller om jag bara ska vara nöjd med att ha skrivit av mig för mig själv, för min egen skull... om detta kanske bara blir ett fint tillfälle för flera att "hoppa på" mig med pekpinnar, flera som inte har en aning om hur mina tankar gått senaste tiden.
Men jag väljer att publicera det. För jag vill samtidigt tacka för alla "likes" som jag fick i och med mitt förra inlägg på min Facebook och alla fina hälsningar som ni lämnat i kommentarsfältet på min blogg. Jag ser ju klart och tydligt att det bara var en person som uttryckte sitt missnöje, medan ni var många fler som gillade och faktiskt också påpekade att vi gjorde rätt som tog tag i det nödvändiga med båten nu och inte senare, när det kanske är ännu mera tryck på orten. Någon av er nämnde så klokt detta med "sunt förnuft"...
Jag måste också påpeka att vi var noga med att inte träffa andra människor, besöka lokaler... den enda människa som jag pratade med var vår granne, en äkta ö-bo, där nere som bedyrade att vi absolut visst fick vara där på ön, "Herregud ni har ju hus här" var hens ord. De orden gjorde mig gott att höra, jag blev faktiskt rörd över hens ord och åsikter, jag jag blev nästan tårögd t o m över att höra någon som välkomnade mig! Vad alla andra ö-bor känner har jag dock ingen aning om. Säkert råder det delade meningar som det verkar göra på de andra orterna man läst och hört om. Vissa tycker att det är helt okej och att man behövs för orten så länge man är frisk och vissa visar öppet att de inte alls vill ha besökare...
Jag och Mannen i mitt liv gick ut på klipporna, där på fredagseftermiddagen, och satte oss i vår ensamhet med en flaska Champagne och lite ostar, och njöt av sol och hav och det var alldeles vindstilla. Ett perfekt sätt att försöka skaka av sig sånt som ger en dålig energi och ändå kanske kunna få känna att ett liv ändå ska försöka pågå under tiden vi genomlider detta hemska. Nog så viktigt att försöka njuta av livet! Jag tror tyvärr att många mår ganska, eller rentav mycket, dåligt rent psykiskt i och med karantän, varsel, uppsägningar, konkurser, oro och allt vad det drar med sig...och kanske det i sin tur påverkar resten av en familj.... tyvärr kan det nog kanske också leda till onödig död för vissa...
Vad gäller min facebookvän så har jag tagit bort den som facebook-vän. Barnsligt av mig, tycker säkert någon medan jag resonerar som så att någon som aldrig gillar något jag lägger upp, som jag inte har någon som helst relation med, som jag inte alls delar samma åsikter (nu menar jag annat än just detta ämne) med, som jag bara haft kontakt med rent jobbmässigt under ca ett års tid och förmodligen aldrig mer kommer att träffa... nej, för varför ska vi vara "facebookvänner"??? Jag brukar rannsaka och rensa i min "vän-lista" på Facebook, då och då. Vänner för mig är sådana som "ger något", inte bara "tar.".. även på facebook.
Så... den där känslan av glädje och lycka den grusades rejält där ganska snabbt efter att jag hade skrivit om den. Jag lyckades skaka av mig den tillfälligt där på klipporna i solen, och även när vi åt burk-gulaschsoppa tillsammans i vår båt nere i vår båthamn på lördagen. Men även om helgen var mysig och trevlig så fanns den ändå där, den där känslan av att inte vara välkommen... Som jag personligen egentligen bara fått från EN ENDA kommentar på Face-book... Men det räckte för mig...
Planen var att vara kvar till idag. Att njuta av en långhelg för vem vet när vi kommer ner nästa gång... Men igår efter frukost bestämde vi oss för att packa ihop och åka hem på eftermiddagen. Vi hade gjort det vi var där för, tagit hand om båten. Vi hade också fått en fin stund i solen på klipporna, trots allt... Så på något vis var vi väl ändå nöjda med vår vistelse... kanske för en liten stund kändes det som att vi faktiskt snuddat vid att leva ett något sånär "normalt liv"...
Men... det var med sorg och vemod, en klump i halsen/magen som vi rullade iväg från vårt hus. Vi har ingen aning om hur det kommer se ut framöver... vi har ingen aning om när vi kan åka ner och titta till vårt gamla hus igen. Återigen... Absolut visst är det viktigare att tänka på människors hälsa än ett hus eller en båt, det fattar väl såklart jag också! Men jag måste ändå få säga att detta gör mig ledsen! Samtidigt blir jag lite arg på mig själv som känner mig kriminell trots att vi inte brutit mot något som helst förbud utan faktiskt tänkt igenom detta noga och vidtagit försiktighetsåtgärer.
Så istället för att kanske ha fått vakna upp till ännu en solig morgon där ljuset flödade in i vårt kusthus, så fick vi vakna upp här hemma till gråväder med snö på marken... Ett flor-tunt snötäcke som nu mest är ett minne blott och en grå himmel som faktiskt börjar spricka upp i blått. Det finns hopp alltså! Och hopp om livet måste vi ha! Vi måste vara rädda om oss själva och varandra, ta detta på allvar och visa hänsyn! Men vi kan inte sluta leva våra liv, vi måste försöka njuta av livet och tänka att det ska finnas ett liv kvar när vi kommit igenom detta också... Vi måste också fortsätta vara snälla mot varandra och visa kärlek!
Om du orkat läsa alla mina rader, så tackar jag för det och lovar att nästa inlägg ska bli ett roligare inlägg. Eller åtminstone, så ska det inte handla om vare sig Corona eller min ledsna känsla... om ni sen kommer tycka att det är roligare, kan jag kanske inte lova... ;)
Maria
