25 år sen, 3 år sen och idag... Tacksam!

Rosorna, 39:90-buketten som jag fick som gåva i min Ica-butik förra veckan har stått sig ovanligt bra. Likaså de gröna kvistarna som jag köpte till. Nästan lite retsamt eftersom jag gärna skulle köpa någon ny bukett imorgon eller på torsdag... Inte för att den skulle bli mycket mera "påskig", men några kvistar med knoppar på hade ju varit mysigt...  Visst kan jag strunta i det och ha den här kvar, som det säkert också kommer bli... men den kommer ju med all säkerhet inte stå sig HELA helgen. 

I-landsbekymmer minst sagt. Men ibland kan det vara skönt att ha sådana där små oviktiga bekymmer att fundera lite på. Eller hur? Såna där små bekymmer som verkligen inte hänger över en och lämnar några som helst spår...  I detta fall kan det värsta som händer, vara att det ligger vissnade gröna torra blad på bordet och att rosorna nickar rejält redan på påskaftonen och jag inte kan förmå mig att plocka bort dem och lämna tomt...  Eller så tar jag bort dem då och köper nya då... 

Nej, det finns annat i världen att bekymra sig för. Jag kan inte låta bli att undra lite emellanåt när världen kommer att "komma tillbaka" igen...  När blir allt som det var för en månad sedan ca? När vi kunde röra oss fritt och träffa folk och det inte var stoppgränser i butiker och på caféer...  

Det är kanske inte enbart negativt som kommer ur detta? Kanske blir världen lite annorlunda? Jag tycker att man märker att människor blir mer hjälpsamma mot varandra. Jag tycker nog till och med att man kan känna en annan känsla i butikerna. Det är lugnare (av förklarliga skäl) och personalen verkar plötsligt nästan vänligare? Tacksam över att vara frisk och kunna sköta sitt jobb, känna sig behövd kanske? 

Ja, helt klart påverkar såna här situationer oss alla. Vi minns väl alla terrorattacken som var 7/4 2017. Det är årsdag idag! Jag och Mannen i mitt liv hamnade ganska nära i den händelsen då vi precis kom med tåget för en helhelg... Ni kan läsa mitt blogginlägg från den helgen här.  Jag minns att Sverige var annorlunda långt efter. Själv tänker jag ganska ofta på den händelsen och så klart lite extra så här på "årsdagen". Jag är så otroligt tacksam!  Tacksam över allt och alla jag har runt mig! 

Märkligt nog är just den här dagen, den 7:e april, en annan speciell årsdag för mig. I år är det 25 år sedan just den här dagen som vårt dåvarande söta lilla hus i Dalarna brann.  Vår mellandotter var exakt en vecka gammal, hennes äldre tvillingsystrar var drygt 2 år och Mannen i mitt liv var tillbaka på jobbet efter att ha varit hemma med familjen några dagar i samband med dotterns födelse. Så jag var ensam hemma med de tre mycket små barnen. 

För att göra en lång historia kort så var jag på övervåningen och bytte en "ordentlig bajsblöja" på bebisen och tvillingdöttrarna passade på att vrida på alla plattor på spisen på nerevåningen, så det tog eld i ett strykjärn som stod där för att svalna på "behörigt avstånd" efter användande.  

Jag minns allt som om det vore igår. Jag larmade och hade turen att bo granne med svägerska och svåger. Svågern var hemma och hjälpte mig ut med barnen. När vi tagit oss ut med alla barnen kunde vi strax bevittna hur fönsterrutorna gick sönder och det var svart där inne. 

Jag tänker inte gå närmre in på detta (inte just nu i alla fall) för då blir det många rader. Vi klarade oss alla bra. Vi hann ut innan röken kunde ha skadat oss. Naturligtvis kontaktade vi anhöriga och polisen kom och utredde m.m m.m... Det slutade med att hela lilla familjen flyttade in hos svärföräldrarna i 3 månader under tiden som vårt hus totalrenoverades. 

Vad jag ändå vill säga är att vissa saker påverkar oss för resten av livet. Själv känner jag ju en enorm tacksamhet över att vi klarade oss den där dagen då vårt hus brann. Så tacksam över att jag och Mannen i mitt liv tagit oss igenom den händelsen och andra starka händelser som vi tvingats uppleva genom åren. Jag törs nog påstå att vi svetsats samman än mer.  

Fast det nu har gått hela 25 år sedan den dagen så rycker jag fortfarande till om jag hör uttryckningssirener. Jag har bra öron för dessa ljud, hör dem på långt håll och är de nära hemmet så stannar jag automatiskt upp och undrar över mina familjemedlemmar som kan vara i närheten, var är de...?  En av våra döttrar bor hyfsat nära och minst en gång har jag smsat och frågat om de är säkra... för att jag hört och sett brandbilen...  Sånt jag faktiskt kan leva med. 

Jag hoppas när vi tagit igenom oss dessa svåra tider vi alla lever i nu, att vi alla kan känna oss tacksamma för vad vi har i livet. Att vi blir påminda...

Var rädda om varandra!

Maria