söndag 9 april 2017

Sorgens och kärlekens helg


Fredag förmiddag: Packar väskan för en helg på tu man hand med Mannen i mitt liv. Morgonens mest oviktiga fundering är vilka klänningar som ska packas ner, vilka skor som passar till vad... Glad och upprymd inför helgen och lite stolt över att finnas som modell på en hemsida, för en anrik damklädesbutik... Det var då... 

Några timmar senare: Kliver av tåget som rullar in några minuter försenat till följd av ett litet stopp strax innan centralstationen, p g a att obehöriga befann sig på spåret... Klockan är några minuter i 15, denna fredag eftermiddag...  den 7:e april 2017

Fortfarande lyckligt ovetande går vi igenom Centralstationen och ut på Vasagatan, bort mot Haymarket där vi ska bo natten till Lördag. Vi hör och ser ett par polisbilar underutryckning. Det är mer eller mindre vardagsmat när man befinner sig io storstäder, så även i Stockholm. Men när vi samtidigt märker en helikopter ovanför våra huvuden och att polisbilarna blir fler och kör som om de ska typ omringa något, då börjar åtminstone jag tänka att något större måste ha hänt...?

Vi fortsätter gå och jag uppmärksammar att alla människor runt om mig verkar prata i mobil eller läser på sin mobil. Man hör fraser som "Jag är okej, var är du?" både här och där... Vi möter människor som är bleka och verkar chockade, de gråter och de springer. Nu är jag verkligen övertygad om att det hänt något riktigt hemskt, vi har kommit fram till korsningen Vasagatan/Kungsgatan och har kanske gått fem meter uppåt när jag känner att jag måste rycka tag i Mannen i mitt liv och säger till honom att vi ska nog inte gå längre, eftersom människor verkar fly från det hållet och mot oss... 

Kanske hörde den skärrade kvinnan som vi mötte, mina ord... för hon säger att om hon vore oss, så skulle hon inte fortsätta uppåt för det ligger människor i delar där. En lastbil har mejat ner en massa människor... Vi drar oss tillbaka ner i korsningen och tar upp mobiler och läser det fruktansvärda som inträffat i vårt Stockholm. Samtidigt hör vi polisen ropa ut att vi ska ta oss inomhus. Vi och många många fler går in på Scandic Grand Central, som ligger i korsningen där vi befinner oss. Vi går in där med tanken att ta en fika tills saker och ting lugnat ner sig... 

Det är en obeskrivlig känsla att sitta där, mitt i händelsernas centrum och se och höra "blåljusbilar" av olika slag.  Overkligt! Skrämmande! Oroligt! Ovisshet! En kopp kaffe för att "lugna nerverna" och grupp-sms hem till barnen.  Glad att dottern som pluggar i Stockholm, inte är på skolan denna dag, utan hemma i det trygga lilla samhället där vi bor... Samsar att vi är okej, och gör dem samtidigt uppmärksamma på vad som hänt, för det har ju precis nyss hänt, det är ju fortfarande nytt. 

Det blir många sms och barnen är till en början oroliga förstås och tycker att vi ska åka hem. Det ryktas om skottlossning både här och där, på olika sociala medier... Vi tänker också tanken att vi vill åka hem, men tågen är först framflyttade för att strax efter bli helt inställda. Att ta taxi kanske är ett alternativ, men då får vi nog räkna med att gå en bit bort på grund av avspärrningar och mycket trafik...  och vi är säkert inte de enda som vill ha tag i en taxi... 

Vi behöver inte fundera på det särskilt länge, för man stänger av mer och mer utanför oss och gatorna liksom töms på folk. Vi förstår allvaret i det hela och vi är inlåsta på hotellet, tillsammans med många många andra som tagit skydd där.  Vi ombeds av personalen att flytta oss från gatuplan och lotsas upp en trappa upp, för att inte sitta nära fönstren av säkerhetsskäl. Sedermera blir vi även avflyttade därifrån och får sitta längst in i lokalen. Situationen känns... absurd..?  Personalen på hotellet är dock lugn och sansad och det råder absolut inte kaos på något vis. De gör ett bra jobb. 

Vi sitter där och timme efter timme passerar. Vi fattar att vi inte kan ta oss därifrån, inte hem, inte ens upp till vårt bokade hotell tar vi oss, p g a avspärrningar utanför. Vi känner oss ändå hyfsat säkra där vi sitter.  Pratar lite med någon "främling" som är i samma sits, för det är vi ju allihopa. En av dem har sitt hem på Drottninggatan och får inte gå hem till sin familj. När avspärrningarna släpper lite, tar han vårt nummer och ska smsa oss om han ser att vi kan ta oss upp till Haymarket. Vi hör inget av honom och vi antar att han i alla fall kunde ta sig hem till sin familj.  En annan mamma har sin son inlåst på ett annat hotell efter att ha blivit "avkastad" från ett tåg på väg neröver, som tvingats ställas in.  Till en början har hon inte fått tag i honom, och man ser skräcken i hennes ögon, och man ser lättnaden när hon får tag i honom... Som sagt, situationen är overklig... 

Flera timmar senare bokar vi ett rum på detta hotell som vi befunnit oss på hela eftermiddagen, sedan vi anlände Stockholm. Vi har inte ätit på hela dagen, har egentligen inte känt någon direkt hunger... Vi pratar med hovmästaren och får ett bord två timmar senare, kl 21:30.  Vi går upp på vårt rum, tar en dusch och byter om.  Vi inleder middagen med att skåla med ett glas champagne. Skålar för livet, kärleken, nära och kära, Sverige... 
Personalen i restaurangen är underbemannad, de är trötta det märker vi... vi får det bekräftat av personalen. Vi berömmer dem att de gjort ett bra jobb. En sådan här kväll känns ord som service och sånt helt oviktigt.  Vi är glada att vi fick mat, eftersom varenda restaurang stängt ner. 

Lördag morgon: Vaknar upp efter en natt med otroligt dålig sömn. Vaknat hur många gånger som helst och minns vad som hänt... tankar som far i huvudet, tänk om vi hade tagit ett tåg tidigare som egentligen var planen... då hade vi kanske varit ännu närmre... Trängs med en massa andra till frukost och det är märkligt vad många man "känner igen" från dagen innan. Ja, vi har ju suttit instängda tillsammans i rätt många timmar... Klart vi lagt märke till många. 

Vi funderar på hur vi ska göra med resten av helgen. Åka hem? Ja, tanken finns och tågen går... Kollar av lite med barnen där hemma, men de verkar lugna. Vi bestämmer oss för att avvakta och gå ut på gatorna och känna efter.  Vi checkar ut från hotellet, lämnar väskorna kvar och traskar ut. Det är ett mycket annorlunda Stockholm mot vad vi är vana. Storstadspulsen finns inte, det är betydligt färre människor ute mot en vanlig lördag, men så är det ju ingen vanlig lördag heller... det är "dagen efter".  Det märks så tydligt. Det är mycket tystare, människor stressar inte fram, utan går i lugnt tempo, tonen är dämpad. 

På grund av avspärrningar kan vi inte ta oss fram hur som helst, men vi tar oss upp till MOOD-gallerian och tar en fika. Klockan är strax efter tolv men det är inte många som sitter där, inte. Väldigt, väldigt lugnt. Så lugnt så man nästan tycker att det är kusligt på något sätt. Ute på gatorna står bussar lämnade och övergivna i korsningar och annat. Bara övergivna helt enkelt. Känns lite som en spökstad. Vi bevittnar blommorna som ni alla säkert sett i media.  Vackert! Sorgligt! 

Vi bestämmer oss till slut för att stanna kvar i stan, vi bestämmer oss för att vi ska checka in på Hotell Reisen i gamla Stan som planerat, och att vi ska äta middag på Grand Hotell Verandan som är bokat sedan länge...  Denna fruktansvärda händelse ska inte få stoppa oss! Det onödiga våldet ska inte få segra! Jag tror många tänker så, för det fylls på med folk ute på stan och även om stämningen är en helt annan än den brukar, så fortsätter livet på något vis. Vi går och shoppar lite, tar ett glas vin på Nk. Precis så där som vi brukar. Vi pratar med varandra, precis som vi brukar. Fast just denna gång pratar vi kanske om lite andra saker än vi brukar.  Vi pratar mycket om det som hänt... förstås. 

Vi får i alla fall en mysig och fin lördagskväll på tu man hand. Vi äter gott och njuter av varandras sällskap. Precis som vi brukar och precis som det ska vara!  Vi måste visa att våldet inte knäcker oss! Vi måste visa att kärleken övervinner! 

Söndag morgon: Vi är uppe ganska tidigt och äter frukost. Sedan går vi från Gamla stan bort till stationen. Det är en solig söndag morgon. Det är fortfarande väldigt lugnt ute, som det brukar vara en söndag morgon innan Stockholm vaknat till liv.  Vi tar tåget hem och inom mig har jag en märklig känsla. Känner mig trött och på något vis ...tom? Fattar inte riktigt vad som hända antar jag... Fattar inte detta meningslösa. Att människor fallit offer för detta hemska... 

Hemma har jag en rastlös känsla och putsar av några fönster, går ut och klipper bort lite visset i rabatterna. Bjuder hem alla barnen på middag och åker och handlar.  På kvällen är vi alla samlade utom en av svärsönerna. Det känns skönt att ha dem hos sig. Vi äter och pratar om det som hänt, vi pratar om våra upplevelser där på plats, på fredagen... Vi bara ÄR... Är tillsammans. Så glad att vi alla mår bra och kan vara just tillsammans. 

Så småningom kommer livet återgå till det normala. Men jag kommer för alltid minnas denna upplevelse, minnas hur folk liksom flydde mot vårt håll, när vi var på väg åt "fel" håll, minnas kvinnan som sa till oss att inte fortsätta...  Mina tankar finns hos offren och dess anhöriga. Livet kommer återgå till det normala, men samtidigt kommer det för alltid vara förändrat på något vis. Men vi får inte glömma att kärleken är större än hatet! Vi måste se till att kärleken fortsätter vara större än hatet.  Vi får inte låta detta fruktansvärda som hänt, knäcka oss! Vi måste fortsätta leva som vi vill! 

Var rädda om varandra! Och tack för all omtanke ni visat i samband med mitt förra inlägg och på Facebook! 



Maria





11 kommentarer:

  1. Jag åkte in idag och den känsla som slog mig var just hur annorlunda det kändes där, ingen stress utan alla gick lugnt och samlat på drottninggatan, stannade vid blommorna som samlats på flera ställen. Värdigt. Skönt i alla fall att ni var i trygghet och att resten av helgen blev bra. Kram Eva

    SvaraRadera
  2. Detta du skriver låter så skönt mitt i allt "Vi får i alla fall en mysig och fin lördagskväll på tu man hand. Vi äter gott och njuter av varandras sällskap. Precis som vi brukar och precis som det ska vara! Vi måste visa att våldet inte knäcker oss! Vi måste visa att kärleken övervinner! "

    /Kram

    SvaraRadera
  3. Å Maria...du skriver så vackert...sorgligt men vackert på samma gång...
    Tårarna strömmar och jag finner inga ord...
    All kärlek till er!
    Kram Katarina

    SvaraRadera
  4. Å då var vi i närheten av varann i fredags den där tiden på eftermiddagen... hu! Jag ska skriva ett inlägg om det, men har just nu haft en lång veckas paus från bloggvärlden då det varit fullt ös på flera vis. Yes, vanliga livet IRL börjar kännas allt viktigare o det fick verkligen en ny betydelse i fredags. Kram!

    SvaraRadera
  5. Jisses ja, läste ju ditt inlägg och väntade sedan febrilt på en uppdatering. Läste på en kommentar och känd enig lugnare. Även om vi inte könen varandra, skapade känslan av att ni var där en typ av oro. Märkligt! Skönt att ni klarade er oskadda. Kram Mia
    http://happyvardag.se/2017/04/09/spridda-skurar-av-varkanslor-och-for-all-del-en-del-andra-kanslor-as-well/

    SvaraRadera
  6. Vilket fint inlägg! Tänk att ni var så nära. Kan bara gissa hur det kändes att befinna sig mitt i det där kaoset.

    Kram Lena

    SvaraRadera
  7. Så fint skrivet och jag var så nervös innan du skrev att du var OK. Mina systerdöttrar jobbar i närheten och det var skönt att höra att dom också var i säkerhet. Vilken helg! Ha en härlig dag, själv ska jag hoppa i nya arbetskläderna. Kraaam Pia

    SvaraRadera
  8. Svårt att föreställa sig, men det går en rysning genom mig när jag läser din text, dina känslor förmedlar du genom texten så att det verkligen berör. Ja vilken helg, men precis som du skriver, vi skålar för livet och låter kärlek och medmänsklighet krossa ondska och hat. Ta hand om dig och hoppas du får den bästa starten på påskveckan. Kramisar Tina

    SvaraRadera
  9. Har läst igenom ditt inlägg med tårar i ögonen. Det är så ofattbart och hemskt det som inträffat. Glad att ni är okej, samtidigt som hjärtat blöder för de skadade och de som aldrig mer kommer hem.

    SvaraRadera
  10. Vilken helg, så ond men ändå såååå god!!! Kärleken vinner och det känns underbart i allt det bedrövliga som hänt... Två bilder sitter på näthinnan: "Lastbilen" och sen polisbilar, som är fylld med blommor! Det sista, det är vårt fina land det, Sverige!!
    Ha det bäst nu, denna påskvecka!! Bamsekram från Kate

    SvaraRadera
  11. Åh Maria jag blir alldeles tagen av det du skriver, vad hemskt!! Det är så grymt allt som hänt, så sorgligt... Bra ändå att ni valde att stanna kvar och göra det ni planerat, vi får inte vika ner oss och bli rädda, men det är inte alltid så lätt. Och livet fortsätter oförtröttligt som att inget har hänt även om livets framfart lämnar spår. Tack för att du delade med dig <3

    Måste berömma dig för dina fina modellbilder i inlägget nedan, du är såå vacker! Och jag gillar särskilt mycket klänningen du har på dig i din profilbild, den blåa, jättefin färg på dig.

    Styrkekramar aka

    SvaraRadera

Tack för att du tittade in! Lämna gärna en hälsning så hittar jag tillbaka till dig.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...