Såhär nuförtiden...

Såhär nuförtiden... ja, vad ska man säga? När man är frisk och symtomfri och har varit det hela tiden, och försöker leva något slags normalt liv som vanligt.  Men som vanligt är det ju inte. Verkligen inte... Jag som är hemmafru och tillbringar väldigt mycket tid hemma i vanliga fall, kan inte påstå att det är speciellt jobbigt att hålla mig hemma. Den stora skillnaden är väl att jag planerar mina besök i mataffärer m.m mycket mera noggrant. Jag försöker tänka mer på vilken tid och vilken dag, och planerar så det inte blir i onödan jag åker.  

Jag ser nog mindre folk ute än i vanliga fall, men nog ÄR det folk ute. I alla åldrar... även 70+...  Jag tror tyvärr att folk börjat tröttna lite på att hålla sig hemma, då det var betydligt mindre folk ute för tre-fyra veckor sedan. Men kanske var det många som hade förkylningssymtom då, som är frisk nu. Det vet ju inte jag. 

Råkar man läsa i någon lokal facebookgrupp så är man en bov hur man än försöker leva sitt liv nu... Symtomfria friska människor tycker att man som frisk och symtomfri ska passa på att gynna handlare och service på byn, nu i dessa svåra tider. Genast är någon annan där och påpekar att man ska hålla sig inne, för man vet inte om man är smittad trots att man inte har symtom.... Men så länge vi är friska och symtomfria och håller avstånd, tvättar händer och allt det där så måste vi väl i alla fall tillåtas att FÖRSÖKA leva något slags normalt liv? Eller? Hur tänker ni andra, ni som läser här? 

Jag läste också någonstans att någon kritiserade folk att leva på som vanligt, som om inget hänt, bara för att det är folk ute i samhället... Men vi har ju inte lock-down i Sverige så då måste vi ju tillåtas vara ute i samhället så länge vi tänker oss för noggrant och följer rekommendationer. Och jag tror inte att det är många, om ens någon, som inte är påverkad av detta och bara lever på som vanligt. Nej, jag tror nog att näst intill alla faktiskt tagit till sig av myndigheternas rekommendationer. 

Men såhär nuförtiden så är det svårt att vara som vanligt, man är liksom inte sitt vanliga jag, fullt ut... inte jag i alla fall... Situationen tär på oss. Vi är inte vana att inte kunna röra oss fritt som vi vill, vi är inte vana att inte kunna träffa vänner och umgås när och som vi vill. 

Idag levererades vårt vitrinskåp som vi ska ha i uterummet. Jag borde jubla av lycka för jag har verkligen väntat på det... men njae... jag kan inte påstå att jag hoppar jämfota här och väntar på att Mannen i mitt liv ska komma hem och hjälpa mig att få det på plats. Kan bero på att jag inte tyckte att Mannen i mitt liv var så där sprudlande entusiastisk igår när den där ölkylen skulle "brytas" bort och fodren runt fönstren måste bytas ut och det inte fanns någon panel bakom ölkylen... Jag hörde något muttrande om att när vi fixar till på ett ställe så förstör vi på nästa... 

Fastän vi var ense om att ölkylen skulle bort (jag vill minnas att Mannen i mitt liv pratade om det för ett par år sedan, redan...) och vi var överens när vi köpte skåpet så fick jag en stark känsla igår av att allt var mitt fel, att det var ännu ett av mina tokiga infall... Jo, för det händer ju också att jag får impulsiva idéer som jag hinner genomföra innan jag tänkt igenom de noga... 

Jag förstår att Mannen i mitt liv kanske kände ett visst mått av uppgivenhet igår när han påmindes om att den där ölkylen liksom var inbyggd och att det drog med sig lite nytt jobb... Kanske blir vi lätt lite extra trötta såhär nuförtiden, båda två... Plötsligt var jag inte alls lika sugen på det där nya skåpet... Inte alls så taggad att fylla det med fint porslin... 

Mitt i allt så nåddes vi av nyheten om den kända TV-radioprofilen Adam Alsings bortgång... Så oerhört tragiskt och sorgligt, endast 51 år gammal... tänker på hans anhöriga... Självklart hemskt vem som än dör av detta hemska... men plötsligt så får man ett ansikte på någon av de bortgångna... när det är någon man känner, eller känner till som i detta fall, så kommer det ju närmre på något vis... 

Såhär nuförtiden... vad är egentligen lite extra jobb med att fixa till lite panel och nya foder... om man tänker efter... tid har vi ju, och hemma måste vi ju vara... Något ska vi väl sysselsätta oss med, eller hur. Och visst kommer jag tycka att det är kul att plocka in porslin i skåpet sen, självklart!  Det kommer bli bra! Både med skåp och annat! 

Var rädda om er! Håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena! 

Maria