Fredag och långt ifrån någon fredagskänsla...
Känner mig mest som tulpanerna på bilden... Har varit "soffliggandes" i veckan. Kliande/svidande ögon, öm i kroppen och en rosslig hals... Allmänt slut. (Det är ju "tur" att man har bilder förberedda i datorn, till blogginläggen, haha...) Så himla typiskt när man kommer tillbaka till en ny termin, plötsligt invaderas man av baciller... Extra mottaglig blir man nog när man är lite stressad, också? Det var en rätt tuff vecka förra veckan, pusslande med ett schema som inte är aktuellt och introduktion av nya barn...
Man blir ju inte piggare när man hör att det fortfarande är rörigt på jobbet, många sjuka. Så det är läget just nu... Och så har Mannen i mitt liv varit bortrest till Tyskland några dagar. Och jag erkänner... jag gillar inte att gå och lägga mig ensam... Nej, för att vara helt ärlig så nästan A V S K Y R jag det... Jag är mörkrädd, eller "ensamrädd" eller vad fenomenet kallas?
Jag har mina skäl, tro mig... När vi var unga och Mannen i mitt liv låg i lumpen, och jag var ensam hemma en natt så vaknade jag av att en okänd kille hade klättrat in via balkongen (vi bodde i lägenhet på andra våningen) och lagt sig på vår soffa... På morgonen väcktes jag av att han stod i sovrummet och stirrade på mig. Endast den som varit med om något liknande kan förstå den skräcken.
Det är många år sedan och jag har lärt mig att leva med den här rädslan, och jag har sovit många, många nätter själv när Mannen i mitt liv jobbade borta. Och för det mesta går det bra. Men nu sover jag ju inte själv lika ofta, och då kommer man liksom ur den vanan. Ibland händer det att denna "ångest/oro" slår till när jag ska sova själv. Kanske speciellt när jag som nu inte är helt frisk. Annat som tagit energi.
Som igår, när jag varit trött precis hela dagen och lägger undan boken för att sova, så är det helt plötsligt omöjligt. Hjärtat slår snabbt inom mig, jag måste dricka vatten och gå upp och kissa... Mer än en gång... Alla barnen (för själv är jag ju faktiskt inte) har lagt sig, det är tyst i huset. Precis när jag nästan kanske somnar hörs ett ljud, som jag inte vet om det är på riktigt eller i en begynnande dröm? Då är det kört.
Jag ligger och vrider och vänder på mig, och känner mig ensam i dubbelsängen. Vad jag avskyr detta! Allt medan jag vet att Mannen i mitt liv är ute på nöjen, och har ingen aning om hur jag mår? ;) Känns lite "orättvist" på något sätt, men det är ju knappast hans fel! Men när vi sedan pratar lite i mobilen, så kan jag inte låta bli att "spy galla" i hans öron. Så himla dumt, det vet jag. Men just där och då så är det den där "ångestdjävulen" som styr mina ordval... Jag ångrar mig lite efteråt och kanske till och med skäms en aning. Jag vet ju som sagt att det inte är hans fel.
Men jag skyller på att jag är trött och känner mig frustrerad över att inte kunna sova och att inte vara helt frisk. Börjar känna mig "uttråkad", vill ju bara ha lite energi! Ligger sömnlös en stund till och funderar mer och mer på att "tröstshoppa" och "klicka hem" den där klänningen som jag gillar mer och mer för varje gång jag ser den...
Men nej, så lågt tänker jag inte sjunka så att jag tröstshoppar... Jag menar det ÄR ju inte synd om mig! Egentligen... ;) Fast om jag ska vara ärlig så är den främsta anledningen att jag låter bli att klicka hem den, att jag skulle vilja prova först ;)
Mitt i sömnlösheten så hör jag att plogbilen kommer. Och när den kommer för andra gången (eller om det är en annan?) så undrar jag hur jä..a mycket snö har det kommit? Jag gillar inte snö, hur ljust och fint ni än säger att det är. Jag är ingen vintermänniska! Så ligger jag där och blir allt mer säker på att planet som Mannen i mitt liv ska åka hem med i eftermiddag, kommer vara inställt... Lagen om all jävlighet, ni vet... ;)
Vänder och vrider på mig igen, för vilken gång i ordningen minns jag inte, kommer på att en bloggvän skrivit att hon dricker mjölk och äter kakor när hon har svårt att sova. Hm... bara det att här finns inga kakor... Efter ett tag blir jag nästan hungrig och kommer att tänka på att en annan bloggvän ätit semla på natten när hon var hungrig. Alltså D E T hade varit något då! Men om det inte finns en enda liten kaka här hemma, så är det ju helt uteslutet att det finns en semla i kylen! ;)
Till slut måste jag ju ha somnat i alla fall och jag vågar inte ens tänka på vad klockan kan ha blivit?? Det blir ju en dag i soffan, i vilket fall som helst! Nu lät jag negativ ;) Kanske hela inlägget känns negativt i någons öron? Jag ser det som lite "bitterljuvt" och kanske att jag blev lite "privat" där ett tag, när jag blottade mina känslor och berättade om min "ångest". Men det är sanningen! Jag föredrar att ha Mannen i mitt liv liggandes vid min sida när jag ska sova. Och jag vet att det finns fler som inte gillar att vara "ensamma". Nu kanske inte ni andra blir elaka och irriterade på era stackars "andra hälfter", men jag väljer att vara ärlig och vägrar den där "Facebook-lögnen" ni vet den där "Mannen är ute med polarna och jag och barnen myyyyser hemma..." När sanningen är något annat ;) Man måste våga visa sina svaga sidor ibland ;)
Nog om det, jag såg en mysig film här om dagen, när jag låg ensam i soffan. En film med några år på nacken, men väldigt bra!
"När Griffin har fått
diagnosen att han har dödlig cancer bestämmer han sig för att ta livet i egna
händer och ha lite kul innan han dör. Samtidigt som tiden för hans liv rinner
ut träffar han och blir kär i Phoenix - som också har en hemlighet".
Jag ska se om jag kan hitta någon mer liknande film att se på här i soffan. Vila, kanske sova, (säkert sova!) tanka energi med någon kärleksfilm och sedan på eftermiddagen kanske ta en dusch och vrida på lite musik...
Då kanske det kan bli liiite fredagskänsla?! Vad tror ni?
Maria
P.s Det kom ett mejl med en rabattkod, från butiken på nätet som säljer klänningen... Lustigt va? ;) Ödet som vill att jag S K A ha den? ;)
