onsdag 21 augusti 2013

Ett år senare...

Idag är det ett år sedan...
Bilden är från sjukhuset. Minstingen testar blodsockret på en av syrrorna. "Inlärning/terapi" ;) 


Ett år sedan då vårt liv på sätt och vis förändrades för alltid. Speciellt Minstingens liv, så klart. Det är idag ett år sedan vi lades in på Akademiska Barnsjukhuset i Uppsala. Minstingen hade fått diabetes.
Omgivningen har "klämkäckt" sagt att det går att leva ett normalt liv med diabetes... Jo, på många sätt går det att leva som innan, men inte fullt ut. Ett tydligt exempel, på att det inte är som förut är att vara tvungen att tänka på vad man stoppar i sig... Som när Minstingen skulle åka till Grönan, själv med en kompis, tidigare i somras... Som många andra ville hon så klart äta sockervadd. Det blev inget sockervadd, eftersom hennes mamma inte kunde tala om hur mycket hon skulle kunna ätit av det... Alltså det är ju BARA socker... I "normala" fall hade hon ju kunnat äta hela vaddtussen om hon velat... Inte nyttigt, men det hade gått, så visst finns det vissa begränsningar ;) 

Under det här första året har livet successivt återvänt till det "normala". I början läste vi på våra "utbyteslistor" och jämförde saker vid varje måltid. Allt tog mycket längre tid i början, när vi var ovana. Vi fick "lära" oss hur Minstingens blodsocker påverkades av stress och aktiviteter som ridningen t ex. Varje gång i början fick hon en "känning" (lågt blodsocker)av att sadla hästen. Efter några gånger lärde vi oss att hon skulle äta något extra innan ;)
Tänk, när hon första gången efter sitt insjuknande, skulle sova hos en kompis... Lite orolig var jag att det skulle hända att hennes blodsocker föll på natten, när hon sov... I "normala" fall brukar man inte oroa sig när en 14:åring ska sova hos bästa kompisen... ;) 
En hel del planerande blir det ju när det ska åkas på utflykter/aktiviteter. Är vi borta över en av dagens fem måltider, så måste vi ju se till att kunna lösa det med matsäck, eller ute-ätande. Minstingen måste alltid bära med sig druvsocker i fickan, och blodsockermätare och insulinpenna (hennes spruta)ska ständigt följa med. 
Jag är ändå så otroligt glad att det "bara" är diabetes som hon "drabbats" av! Det kunde ha varit något värre. Naturligtvis så vill vi väl hela familjen att hon skulle kunna botas, men riktigt så fungerar det ju inte ;) 
Kanske kan mina upplevelser och erfarenheter vara till hjälp för någon annan som "drabbats"? I så fall kan man läsa om vår tid på sjukhuset under etiketten "På sjukhuset" i menyn till vänster :) 
Och nu så här efter ett års erfarenhet så lever vi ju faktiskt nästan som innan ;) 


Maria

16 kommentarer:

  1. Hej

    Har hittat in i din trevliga blogg och följt den ett litet tag men inget skrivit, jag är dålig på det ibland :) Däremot kunde jag inte låta bli att skriva denna gång, är själv mamma till en kille på 19 som är diabetiker och har varit sen han var 4 år. Första åren är jobbiga med alla nya rutiner men man kommer in i det och det blir lättare för varje år :)

    H Eva

    SvaraRadera
  2. Oj det låter jobbigt det där, med att alltid planera och tänka till.
    Jag säger som så här, jag har en kronisk tarmsjukdom och tack och lov fick jag den i vuxen ålder, fy vad jobbigt det hade varit att ha den i skolåldern, det där ständigt tänkandet på vad man äter och om det finns en toalett i närhet om det krisar, kan få än att bli galen, men man vänjer sig med. Men om man hade haft det problemet i skolåldern ja då vet jag inte vad jag hade gjort.
    Alltid svårare när de mindre i familjen drabbas av något, man vill ju bara att de ska få vara barn/ tonåringar, nu har jag inga egna barn men jag kan bara tänka mig oron.
    Ha det bra
    Kram Linda

    SvaraRadera
  3. Oj, förstår att det måste ha varit en riktig omställning.
    Är det en diabetes som är kronisk eller kommer den försvinna?
    Kram

    SvaraRadera
  4. Ja jag minns för ett år sedan när du skrev om det på bloggen. klart det blir en stor omställning men tur att allt gått bra.
    Kram viktoria

    SvaraRadera
  5. Vilken omställning för er alla, men så skönt att ni har hittat era rutiner och att det funkar nästan som innan...
    Förstår att du oroar dig när hon är i väg...

    Kram Sandra

    SvaraRadera
  6. Hej vännen!
    Förstår att livet förändrades och klart vill man inte att någonting skall drabba ens barn!
    Men nu såhär ett år senare...tänk så långt ni kommit...och det är ju som du skriver...det kunde varit värre! Sen är man väl sig själv närmast ibland...men så skönt att det fungerar...och att du känner att det börjar bli "normalt"!
    Önskar dej en fortsatt mysig kväll!
    Kram Annika

    SvaraRadera
  7. Så mycket att tänka på! Hoppas att det löper på så smidigt som möjligt framöver...

    SvaraRadera
  8. Tänk att livet kan ta en sån annorlunda vändning. Man tänker ju alltid att "sånt händer bara andra" och så helt plötsligt står man där själv. Kan förstå att det blev en omställning och att allt var supernervöst från början. Skönt att ni och lillan funnit balans och rutiner. Allt jag kan göra är att sända över en styrkekram och en tanke och beundran över att ni fixar det, varje dag!
    KRAMAR! Judita

    SvaraRadera
  9. Jag kommer ihåg när du skrev om det för ett år sedan. Tänk att det gått ett helt år redan. Ni har lärt er mycket.
    Förstår att du är orolig, det hade jag med varit. Men ändå så skönt att läsa att det nästan känns "som vanligt".
    Ha det gott
    Kram Maria

    SvaraRadera
  10. Och ja, kommer så väl ihåg hur det började och hur det var för ett år sedan.
    Så duktig MInstingen var! Och vilket teamwork, det blev ju en förändring för er alla. Så bra det gått och skönt att läsa dina tankar ett år senare.

    KRAM finaste!!

    Lotta

    SvaraRadera
  11. Vilken omställning för er... Jag förstår att det måste innebära mycket planering och att det för med sig viss oro emellanåt. Härligt att höra att du även i det här fallet försöker tänka positivt, att det ju kunde varit något värre.
    Kram kram

    SvaraRadera
  12. Kommer så väl ihåg det vännen, hon var så duktig och du med kram Diana

    SvaraRadera
  13. Ååå jag blevk tjock i halsen och ögonen är blanka av tårar..
    Vad otroligt fint du skriver och man känner nästan hur du känner... huua jag ryser..
    Man ska komma ihåg lite oftare att vara tacksam över at vara frisk.
    I dag är det ju i alla fall inte liiika farligt som förr med diabetes..
    Forskningen går framåt.
    Kraaaaaaaam Katarina

    SvaraRadera
  14. Oj, har det redan gått ett år!!
    Tiden går så fort men ni verkar ha anpassat er
    Ha nu en toppen helg!
    Kram Kia

    SvaraRadera
  15. Förstår att det är oro, och visst krävs det en hel
    del planering. Ha en fin kväll.
    Kram Pia

    SvaraRadera
  16. Vet precis hur ni har det... fast lite annorlunda hos oss. Vår minsting har kronisk njursvikt och får bara äta begränsat med protein. Han kommer att få ny njure transplanterad så småningom. Så det är inte lätt för mig heller att släppa iväg honom ensam till kompisar och övernattningar. Svårt att förklara hans diet för folk, dom vet knappt vad protein är!??

    Hoppas dottern mår bra just nu! Kram!
    Ann-Christine

    SvaraRadera

Tack för att du tittade in! Lämna gärna en hälsning så hittar jag tillbaka till dig.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...