torsdag 23 augusti 2012

Tredje dagen - insulinpennan testas ;)

Den tredje dagen...


natt sov jag bättre än första natten. Tack och lov! Vaknade inte alls varje gång som sköterskan (manlig, denna gång) var in och mätte blodsockret på Minstingen. 
Men i morse kände jag mig inte alls så stark, till en början. Sjukhusmiljön är tuff för mig, det bara är så. Massa känslor som kommer upp till ytan. Orolig över hur Minstingen tar det, innerst inne? Hon börjar bli trött på att jag frågar hur hon mår... När jag läser era fina hälsningar blir jag rörd över det också ;) Men jag tackar stort för dem! Det värmer!

När Mannen i mitt liv, dök upp så svämmade först känslorna över lite. Men sen kändes det mycket bättre när diabetesläkaren varit här och pratat och förklarat vad som händer i kroppen med insulinet, hur insulinet fungerar.. Vi fick något att göra. Den här "dötiden" emellanåt, den är jobbig, gör mig rastlös! Vi fick också lära oss hur insulinpennan fungerar. 
Sen gick det i ett under eftermiddagen och det kändes bra igen!
Alltså, det är ju inte jag som ska tycka att det är jobbigt... ;) 
Dietisten kom med några matförslag. Vi har fått berätta hur våra matvanor/rutiner ser ut och hon har satt ihop lite menyförslag som ska passa vår familj. Det är nämligen så att diabetesen får anpassas till vårt liv och inte tvärtom. Smart va? ;) 
Vi fick också besök av en psykolog, som berättade lite om hur det kan vara när man kommer tillbaka till skolan, om hur viktigt det är att man är bekväm med sin diabetes bl a. Många kloka saker, som vi kanske inte hade tänkt på annars. 
Man blir fascinerad över hur smidigt allt fungerar. Att det finns ett diabetesteam för oss, när vi plötsligt hamnar här en tisdagseftermiddag;) Att det dyker upp en lärare, som tar kontakt med mentorn på skolan. Att det fixas fram lite pyssel, att fördriva tiden och skingra tankarna med.


Fascinerande också att det dyker upp en bibliotekarie som har med lite böcker som hon tror kan passa, efter att hon pratat med "fritidsdamen", och fått höra vad Minstingen gillar för böcker. Samarbete och kommunikation
Rätt vad det var, kom vår diabetessjuksköterska in också. Hennes information är väl ungefär som läkarens. Skönt att få "prata av" sig lite, ställa lite frågor som man kommit på o s v ;) 


Jag passade på under eftermiddagen att ta den där rundan runt slottet idag igen. Så skönt att få frisk luft och se människor som lever där ute i vardagen. Påminnas om att det finns en värld utanför "vår bubbla".  Som att gå bakom en lite uppklädd dam, doftande av parfym med klackar som klapprar mot asfalten... det är inte min värld, just nu... men den världen kommer tillbaka. Snart! Jag vet det!

Vi och främst Minstingen, fick testa att sticka med insulinpennan, på ett päron. Hon nappade på en gång, när sköterskan frågade om hon ville testa! Positivt! Sen när Mellantjejen kom på besök, då instruerade hon henne hur man gör. "Det är kul" var hennes spontana åsikt. Mellantjejen tittade noga på och fick även hon testa att sticka i päronet ;) Samma med Tvilling2, när hon kom senare på kvällen. Ett sätt att bearbeta


Idag fick hon sin första dos injicerad också, med pennan. Det börjar bli dags att ta bort droppet som hon varit kopplad till, sen vi kom in i tisdags. Hon var så himla modig, fast hon säger att hon inte gillar sprutor... Nä, vem gör det? ;) Det var sköterskan som fixade det den här första gången och hon var så duktig! Som uppmuntran fick hon en biobiljett och ett diplom! Även på akuten fick hon ett par biobiljetter i tisdags, för att hon var så tapper! :) 

Tvilling2 åkte hem för en stund sedan. Jag och Minstingen slötittar på TV, och snart har ännu ett dygn passerat här ;)  

Sakta men säkert så är vi väl i mål. Det vill säga, vi är hemma igen;)


Maria 


11 kommentarer:

  1. Vad ni får gå igenom! Du har något att hämta hos mig, ett litet plåster på såren. Stor kram till dig och de dina!

    SvaraRadera
  2. Karin Jonsson Bäckström23 augusti 2012 22:11

    Förstår precis vad ni går igenom,tänker på er.
    Det kommer sedan att bli toppenbra:)
    Livet ställs lite på ända och man kommer att bli superduktig på att planera,sedan tänker man inte så mycket det går av bara farten. Klokt att vänta lite med resan för att själv känna sig säker, men att resa går superbra vi har både båtluffat mm och det har alltid gått bra. Du ska veta att ni alltid kan höra av er när ni funderar över något,när som helst på dygnet.
    Kramar till er från Karin och Josse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Det kommer säkert tillfällen då vi behöver experthjälp! :)
      Kram!

      Radera
  3. Ojojoj, här hade jag missat ett par inlägg! Blir tagen av det jag läser! Kan sätta mig i in i det där med att livet plötsligt förändras från den ena minuten till den andra. Livet är en berg- och dalbana och det gäller att bara hänga på... Vad bra att ni fått sådan bra hjälp, det låter verkligen toppen!!!!

    Många styrkekramizar från aka

    SvaraRadera
  4. Tänker på er lite då och då under dagarna, och jag förstår faktiskt hur du har det. Vi här hemma som fått våra doser brukar säga "det som inte dödar det härdar" Du/ ni kommer att vara ännu tightare i familjen och ännu starkare. Kraaaam Maria och ta en stund i sänder. /Pia

    SvaraRadera
  5. Mycket att tänka på och mycket som förändras...
    Hoppas ni kan göra er så hemmastadda som möjligt på sjukhuset nu när ni måste tillbringa ett tag där.
    Kram Suss

    SvaraRadera
  6. Har tänkt så på er!!! Det är så fint att läsa att ni får bästa möjliga stöd och blir så väl omhändertagna.

    Jag är full av beundran hur väl ni tar det här. Ni är en underbar familj.

    En stor kram från mig
    Lotta

    SvaraRadera
  7. Många styrkekramar till hela familjen! Har en barndomsvän som har diabetes. Kom att tänka på hur lättare det blivit för henne under de senaste 10 åren. Hon har en liten apparat numera som hela tiden håller henne informerad om, och m rätt insulinvärden. Var mkt tuffare för henne på 70- och 80-talet! Fick inte ens lukta på godis. Inte heller gå på disco el bio utan sina föräldrar som övervakare, ifall det skulle hända ngt. Fint att höra att det finns fin sjukhusvård o härliga människor m rätt arbetsuppgifter. Så ofta man träffar på motsatsen. Kram

    SvaraRadera
  8. Kära vän!
    Det här kommer att gå så bra!!
    Tror inte du behöver oroa dej för hur minstingen mår!!
    Men jag vet..hur det är..!! Jag är likadan..men säger dom att det är bra...så är det..och det måste man lära sig att ta!

    Håller med dej om sjukhus...eftersom vi tillbringat mycket tid där..i perioder...så blir jag såå irriterad när jag måste besöka lasarettet!
    Tänk som man fungerar!!
    Härligt att ni har ett bra team runt er...men framförallt..att hela familjen är så aktiv!!
    Tänk så lyckliga ni kan vara...som har hjälp av varandra!!

    Är övertygad om..när ni kommer hem igen...ni kommer in i rutinerna..och det blir vardag igen..det går en tid...så har du glömt bort den jobbiga biten i det här!!

    Önskar dej en så bra dag...som möjligt..och du..hälsa minstingen med en kram!!
    Kram Annika

    SvaraRadera
  9. Tack för din lilla hälsning....men oj vad ni har råkat ut för. Har läst allt nu. Hoppas att allt nu blir till det bästa....och ni berkar ju få kanon hjälp och mycket stöd. Må så gott vännen. Kram Maria

    SvaraRadera
  10. Åh, vad jag har tänkt på er idag! Ni har funnits där i mitt bakhuvud under min "vanliga"fredag! Känns skönt att läsa att ni får så bra hjälp och att din fina tjej verkar ta det så bra!
    Hoppas att ni kommer hem snart!
    Kram Jenny

    SvaraRadera

Tack för att du tittade in! Lämna gärna en hälsning så hittar jag tillbaka till dig.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...